Miljardärer måste ha en väldig självbehärskning
Publicerad 2011-11-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är fullt på vinden, i källaren också, vi har just skaffat ett extra förråd och allt jag ser framför mig är slutscenen i ”Citizen Kane”.
Ni vet – eller det kanske ni inte alls gör, men i alla fall – scenen där kameran sakta panorerar ut och det jättelika lagret, större än ett par fotbollsplaner, växer och växer. Överallt är det grejer. Statyer och möbler, innertak, kinesiska urnor och hela, nedmonterade slott. Stort blandas med smått: fotografier, tidningar, gamla järnspisar och någonstans i gyttret kälken, Rosebud, som den nyss avlidne miljardären Charles Foster Kane åkte på som barn, innan han blev miljardär och urskillningslös samlare.
Nu är inte likheterna mellan Kanes samlingar och mina särskilt stora, vare sig det gäller omfång eller kvalitet. Men när jag står mitt i min blygsamma röra får jag ungefär samma känsla som de stackare som är satta att rensa upp i Kanes dödsbo. Var ska man börja?
Min enda tröst är att jag inte är miljardär.
Det här är något vi inte talar om särskilt ofta, men har man riktigt mycket pengar måste man också ha en väldig självbehärskning. Vilken degenererad sensualist som helst kan ta sig fram på en vanlig, halvtaskig lön. Då kommer behärskningen av sig själv, när kontot är tomt.
Är man miljardär däremot – det finns 98 i Sverige enligt en färsk undersökning – hänger det bara på självbehärskning. Annars blir det Charles Foster Kane av alltihop. Ett slags materialiserad adhd. Koncentrationssvårigheter i form av oändliga mängder omaka prylar, som var och en fångat ens uppmärksamhet ett litet ögonblick. Allt kunde man ta med sig, bara fantasin satte gränser. Inget betyder något.
Häri ligger antagligen förklaringen till att det ofta viskas om att miljardären Ditt eller miljardären Datt är så outhärdligt tråkig. Varken Ditt eller Datt har helt enkelt råd att vara frimodig. De vet att nyfikenhet och ett gott humör är ett sluttande plan för varje miljardär. Sådant leder raka vägen till en hangar full av värdefullt, osammanhängande, personlighetsupplösande skräp.
Detta bara som en liten förrådsfundering, nu när det har blivit inne att avsky folk med pengar igen. Ynka miljonärer har kanske inte så mycket att gnälla över, men miljardärerna är det synd om.
Om ni inte tror mig, se ”Citizen Kane”.