Pippi är ett svin – men hon låter mig sova ut
Jag är säkert inte ensam, någon kanske känner igen den – känslan när ens dotter vaknar klockan sex en lördagsmorgon och när man sömndrucken och nästan paralyserad av nyvakenhet inser att man måste gå upp. Man ligger där med kinden tryckt mot kudden, ögonen utspärrade, man andas häftigt, man påminner om en nyfiskad abborre på bryggan som med bågnande, svarta ögon inser att nu är loppet kört.
Man skulle ge så mycket för att få sova bara en liten stund till.
Min vän Mats har barn i samma ålder som min dotter och häromdagen sökte jag hans igenkännande nickar när jag berättade om den där ångestridna stunden i svinottan, men i stället tittade han belåtet på mig, som en proppmätt liten farbror, och sa: ”Pippi Långstrump.”
Så fort ungen började böka runt och bete sig oroligt där i sängen, slog Mats på datorn och satte på ett Pippi-avsnitt. Barnet satt sedan som Rain Man just efter medicinering i en halvtimmes tid. Jag tyckte det var sensationellt. Det fanns en hemlig brygd! Och den fungerade! Min första åtgärd var att gå till affären och köpa på mig en massa Pippi Långstrump-filmer. Och sedan dess lever jag ett rikare liv, så känns det. Jag ligger där
i halvslummer och lyssnar på de pilsnerfilmsliknande replikerna från Pippis värld och kan morgna mig i lugn och ro.
Men så har jag då lärt känna Pippi Långstrump lite bättre och jag har genast slagits av vilken vidrig liten unge hon egentligen är. Det hade jag verkligen ingen aning om.
Det finns ju mycket med Pippi som är både festligt och förlåtande. Hon är en
gränslös unge, som gör lite vad hon vill, struntar sunt nog i auktoriteter av typen Kling och Klang. Hon ljuger visserligen mest hela tiden, men står för det och inser också att det är ett problem. Hon är dumdristig och kanske direkt oaktsam om människor i sin omgivning, men hon är en äventyrare och en upptäckare och sådana ska man akta. Hon säger att pappa är ”negerkung” och det är ju ingen vacker formulering, men herregud, hon är ett barn av sin tid. Det är lätt att förlåta Pippi. Men man kommer inte från det: hon är en i grunden djupt osympatisk liten varelse.
Ett exempel: Pippi har lärt känna Tommy och Annika och tar emot dem i sitt hem Villa Villekulla. De leker ”inte nudda mark” och stora delar av köksinredningen går sönder. Det knackar på dörren och Pippi ropar: ”Kom in eller stå kvar – mig kvittar det!”. Jag blir konfunderad när
jag hör henne säga så där. Så säger man inte om man är nyfiken – så säger man om man är ointresserad. Pippi är inte välkomnande, hon öppnar inte sin famn för världen. Pippi Långstrump är blasé.
Samma eftermiddag åker trion in till stan för att handla. Pippi beter sig som en liten ligist, köper en massa medicin som hon sedan häller ner i en brunn, bryter av armen på en skyltdocka och betalar för sig genom att föraktfullt sula en guldpeng på golvet framför klädbutiksinnehavaren. Hon köper parfym så att hon kan spruta den i ansiktet på Tommy och Annika. Sen tar hon igen sig på en parkbänk. Halvligger där och trycker in en frukt i munnen. En liten flicka vandrar oroligt förbi och stannar upp. ”Har ni sett till min pappa?” frågar hon. Pippi undrar om han möjligen är av medellängd och flickan nickar. Pippi undrar sedan om han hade svart hatt
– flickan säger ivrigt att så är fallet. Pippi undrar om han bar svarta skor och flickan blir så upprymd att hon ropar: ”JA!”. Pippi tittar överlägset på flickan, synar henne uppifrån och ner och säger efter en stund: ”Nej, honom har jag inte sett till.”. Flickan lommar sorgsen väg, Pippi flinar och ropar glåpord efter henne: ”Var han flintskallig? Hade han stora öron?”.
Jag slås av det så starkt: Pippi Långstrump är ett litet svin. Hon är kort och gott en liten mobbare. Och kanske borde man agera, möjligen borde man se till att ens dotter inte tar intryck av denna skithög till människa. Men det gör jag inte. Pippi får gärna vara ett svin, så länge hon ger mig den extra halvtimmen på lördagar och söndagar.