Kändisviner ger mig onda vibbar av bedrägeri
Det har nu gått sån inflation i kändisvinerna att till och med okända kändisar hyr ut sitt namn till buteljerna. Aftonbladet publicerade en djupt fascinerande artikel i ämnet (17 april) där det bland annat framgick att det (enligt recensioner och expertomdömen) sämsta vinet ”Per Morberg” sålde överlägset bäst.
Jag måste erkänna att jag med undantag för krögarna Carl Jan Granqvist och Erik Lallerstedt aldrig druckit något kändisvin och sannolikt inte frivilligt kommer att göra det heller.
Exakt varav denna min starka men spontana motvilja mot kändisvin består är inte helt lätt att komma underfund med. Men det handlar garanterat inte om avundsjuka, jag svär. I värsta fall kan det röra sig om någon avart av vinsnobberi. På vinkändislistans topp 30 i försäljning ingår tre kändisar i min vänkrets och ytterligare - förutom krögarna - tre, fyra stycken i min bekantskapskrets. Ingen av dessa hyser någon stor kärlek till vin eller har några särskilda kunskaper i ämnet. Vilket är fullt tillåtet i en demokrati.
Men de tre kändisar som garanterat förstår sig på vin, Carl Jan Granqvist, Leif Mannerström och Erik Lallerstedt, hamnar på placeringar mellan 20 och 30 på listan. Det förmodligen sämsta vinet ”Per Moberg” säljer faktiskt 10 000 gånger mer än ”Erik Lallerstedt”.
Jag får alltså onda vibbar av bedrägeri. Eller än värre någon sorts konspiration med betydligt djupare avsikter än att bara kränga skitvin med kändisintyg. Ty vinkonspirationer har förekommit i vårt land. Som när staten skulle lära svenskarna att dricka mer vin och mindre brännvin.
Ända fram till 1950-talet var Sverige ett typiskt öl- och brännvinsland. Vin förekom i huvudsak bara inom den traditionella överklassen. Också den tidens direktörer höll sig till öl och brännvin, något som förändrats dramatiskt. De flyg- och fotbollsintresserade direktörerna i SCA höll sig med vinkällare för miljoner enbart i jaktstugan. Direktörsklassen har alltså bytt från öl och brännvin till dyrt vin på samma sätt som de bytt ut golf mot jakt. Och i denna krets återfinner vi närmast självklart de mest utstuderade och löjeväckande vinsnobbarna i dagens Sverige.
Men på 50-talet uppstod alltså överhetens idé om att lära svenska folket att dricka vin eftersom det är nyttigare än sprit.
Och det gällde att dressera hela folket, där de stora försäljningsvolymerna kan etableras. Svenska statens representanter for då till Turkiet och beställde ett vin som inte fanns, och sedermera aldrig funnits i något annat land än Sverige, nämligen Beyaz.
Beyaz betyder bara vitt vin på turkiska och det var vanligtvis mycket lätt med låg alkoholhalt kring åtta procent, och mycket torrt. Sverige krävde nu att alkoholhalten skulle höjas till 12,5 procent och sockerhalten mångdubblas så att man fick fram ett i princip odrickbart vin. Men sött. De förolämpade turkiska vinproducenterna lär först ha vägrat att förstöra sitt vin på det sättet. Tills de fick höra vad världens största kund, Vin & Sprit, tänkt sig för volymer...
På motsvarande sätt tillverkades ett vin i Spanien, Parador, som kanske en och annan kommer ihåg. Och så fick svenskarna börja träna på sina specialviner som var för söta eftersom den svenska normalinställningen var att vin var ”surt” och inget för karlar. Det gick bra. Undan för undan sänktes så sockerhalten. Tricket fungerade, Sverige blev ett vindrickarland på bara några decennier.
Frågan är då om det finns något lika lurt trick med kändisvinerna, förutom att kunna göra affärer med skitvin som annars inte ginge att sälja. Men vari ligger i så fall den gravade hunden, den dolda avsikten?
Jag är ute på tunn is, medgives. Men jag gör en iakttagelse när jag läser topplistorna. Nästan alla kändisviner kostar över 100 kronor. Där någonstans ligger fortfarande den psykologiska gränsen för svenska vindrickare. När vin recenseras i Sverige presenterar expertisen vanligtvis viner under 100 kronor och sätter betyg enligt principen ”fyra solar för detta vin, med hänsyn till att det är så billigt, även om jag aldrig skulle drömma om att servera det till mina vänner”.
Med kändisarnas hjälp skall svenska folket nu tränas att lämna den gamla 100-kronorsgränsen bakom sig? I så fall funnes det ändå en intelligent tanke bakom skojet.
Men för undvikande av alla eventuella missförstånd vill jag nu särskilt påpeka att det inte är helt uteslutet att kändis kan tycka om och förstå sig på vin. Jag råkar veta att Per Gessle är ”amateur de vin”, som saken elegantare uttrycks på franska än det svenska ”vinexpert”. Amateur i det här sammanhanget betyder alltså älskare. Tyvärr säljer Gessles vin mindre än en tjugondel av ”Per Morberg”.
Mardrömsvinet alla kategorier, som jag smakat på skämt, är dock Elvis Presley.
Men Angelina Jolie & Brad Pitt är kanske värre.
För övrigt anser jag att...
… det är skandal att riksdagen den 8 april ånyo vägrade att ratificera ILO 169, konventionen om urfolkens rättigheter, i vårt fall samerna. Danmark och Norge har gjort det sen länge. Likaså skandal att medierna inte ägnar ett pip åt saken.
… mängden okända kändisar som på Arlanda skall hälsa utlänningarna välkomna till ”my town” har vuxit högst irriterande. Avundsjuk, jag? Jajamensan.