På två sekunder är du i Västindien
Nu blir man ju inte förvånad över någonting längre, och därför kan vi lika gärna prata om teleportation och möjligheten att inom två sekunder befinna sig på en strand i Västindien. För så ska det bli i framtiden, om kvantfysikens forskare lyckas.
Om ni ser något svårt sargat som ligger i dikeskanten och snyftar så är det troligtvis den internationella resebranschen. Attacken mot World Trade Center innebar ett omedelbart slag i solar plexus på hela industrin. Miljontals avbokningar och ett radikalt minskat intresse för resmål bortom den lokala puben har redan resulterat i konkurser, uppsägningar och finansiell kris.
SAS-katastrofen i Milano, kriget i Afghanistan och den gåtfulla mjältbrandsterrorn har heller inte bidragit till att öka reslusten. Många ligger lågt. Våra resvanor kommer kanske att förändras radikalt, men hur är för tidigt att säga. På samma sätt som terrorattacken i USA var ett angrepp mot mycket mer än två stora symboler för ett kapitalistiskt system, så är nedgången inom resebranschen ett bakslag för den allmänna livsglädjen. Det brukade ju vara så kul att resa.
Därför blir man glad varje gång branschen sprattlar till. Heja!, tänker jag.
Som när en annonsspäckad resebilaga dök upp i en av morgontidningarna, full med snygga azurblå vatten och kritvita stränder. ”Resandet spås öka när rädslan lagt sig”, lyder en rubrik. Men texten som verkligen får mig att haja till handlar om teleportation; det ögonblickliga resandet.
Det är Oppfinnar-Jocke på högsta kvantfysiska nivå. Teleportation ska gå till precis som i Star Trek: Du står på en gata i Västerås. Sekunden senare är du på karnevalen i Rio. Det enda jobbiga är att du inte hinner byta kläder. Ett gott råd är därför att börja med bastkjol redan i Västerås.
Tanken är väl ungefär lika gammal som gatan. Einstein lär ha grejat med sånt redan på trettiotalet. Han uppfann atomklyvningen i stället. Det gjorde han heller inte rätt i, men vi får dras med det.
När man söker på kungens egen sökmotor, den suveräna www.google.com, så får man över 65 000 träffar på ordet teleportation. Enklast förklaras det på How Stuff Works (www.howstuffworks.com), som är en skojig sajt. Bland annat får man klart för sig att det faktiskt finns ganska många forskare som dagligen arbetar för att vi i framtiden ska kunna skicka oss själva lika enkelt som vi i dag sänder mejl och sms.
Men det kommer att ta tid, tack och lov. Den sortens resande är nämligen inget för mig. Ju långsammare, desto bättre är min paroll. Därför tror jag på en renässans för det gamla, saktmodiga resandet där förflyttningen är en lika viktig del som att komma fram till det eventuella resmålet. För en skamlös nostalgiker och fullblodsromantiker är det nämligen inte självklart en uppoffring att åka tåg till Barcelona i stället för att jetflyga dit.
Vägen är resans mål, som det brukade heta.
Hur gammal och berest man än blir så är det de första stapplande stegen som lever starkast i minnet. Jag inledde min resenärkarriär i början av sjuttiotalet, och cykelsemestern med Pontus (hej!) på Jylland är i sin enkelhet ännu en av de stora upplevelserna. För att inte tala om tre killar i en Volvokombi runt Irland mitt i vintern, eller tågluffen genom de gamla kommunistländerna ner till solen i Grekland. Jack Kerouac låg i ryggsäckens ytterfack som ständig följeslagare.
Sen dess har man stegvis blivit mer sofistikerad, krävande och bekväm. Nu ska det vara stabila hotell, bekväma transporter och gärna restauranger man läst om i Wallpaper eller Condé Nast. Och jag älskar känslan av det mondäna globetrotterlivet även när kompassen pekar mot hotell med Bamseklubb för barnen.
Samtidigt kan jag längta efter en riktig gammaldags resa utan tillrättalagda självklarheter, och faktum är att jag blev riktigt upprymd när jag insåg att det gamla interrailkortet fortfarande existerar. Kanske är det nästa sommars semester, att som förr i tiden packa en ryggsäck och listigt dra iväg. Rulla in mot Bryssel och se ”the city’s ripped backside” som Iggy sjunger i The Passenger. Känna den där egendomliga lukten av asbest och rost som bara finns på riktiga tågstationer i Europa. Stå och vänta på en perrong i Italien.
Långsamt. Inte tillstymmelse till teleportation.