Det är inte borgarnas fel att svenska skolor är världsbäst på kaos
Härförleden kom ett konkret utspel från Stefan Löfven
i den för valrörelsen avgörande skolfrågan. I sitt linjetal i Almedalen krävde han mindre dagisgrupper.
Det är ett tydligt krav. Men knappast djärvt, eftersom ingen enda politisk motståndare lär anmäla motsatt uppfattning.
Som illustration till den förhärskande taktiken i årets valrörelse var dock detta dagisutspel alldeles utmärkt. Det låg nämligen helt vid sidan av alla väsentligheter och det var också den listiga avsikten.
Alla, såväl politiker som väljare, känner de stora skolfrågorna mycket väl. För det första om skolan bör återförstatligas. För det andra om privatiseringen (”det fria skolvalet”) har skapat en ojämlik skola. För det tredje om de privatiserade skolorna får göra vinst på skattemedel genom att försämra undervisningen.
Det är stora, spännande frågor som klart och tydligt ställer vänster mot höger. Här hade det varit mycket intressant att höra Stefan Löfvens klara uppfattning. Och så kom han dragandes med mindre dagisklasser.
Reinfeldt och allianspartierna är på intet sätt vare sig djärvare eller tydligare. Deras hetaste potatis är obestridliga tecken på att världens mest privatiserade skola skapar sämre resultat och ökad ojämlikhet genom att vi får A-skolor för rika barn och B-skolor för fattiga. Denna katastrof är förbjudet ämne inte bara bland moderater utan också inom de andra borgerliga partierna av det enkla skälet att man inte får ifrågasätta ”valfriheten”, det vill säga privatiseringen.
Miljöpartiet är visserligen emot såväl privatiseringen som roffarkapitalisters rätt att göra vinst på skattemedel. Man får anta att miljöpartisterna nog skulle vilja ha en jämlik skola, som i gårdagens Sverige och dagens Finland. Men de föredrar att ligga lågt, för att inte skrämma radhusägare i politikens mittfält. Alla tycks förmoda att dessa radhusägare, enligt den socialdemokratiska hjärntrusten särskilt radhusägare i Nacka, är lika förbenat egoistiska som lättskrämda. Följaktligen ägnade språkröret Romson inte en sekund åt skolfrågorna i sitt Almedalstal. Men gott om tid till angrepp mot ”män i stadsjeepar”.
När således Vänsterpartiet blir ensamma om att tala för en återdemokratiserad skola utan vinstsyfte är det inte enbart en fördel för dem. Då verkar det ju närmast skumt, som om det vore kommunistiskt att kräva alla barns lika rätt
i skolan.
I detta övertaktiska debattläge där ingen vågar hävda sin uppfattning av rädsla för radhusägare gäller det alltså att hitta småfrågor som ser ut att handla om skolan utan att reta eller skrämma en käft. Som det där med mindre dagisklasser.
Eller som denna tidnings ledarsida, som fann ett sätt att angripa Wallenberg för det, tydligen, högerextrema kravet på ordning i skolan. Under rubriken ”Kapitalet kräver tyst i klassen” (26 juni) gick ledarsidan till storms mot skrämmande krav som framförts i tidningen Dagens Industri, nämligen ”respektfullt bemötande, uthållighet
i arbetet, ordningsamhet och punktlighet”.
Lågande av harm hävdade ledarskribenten att dessa krav avslöjade näringslivet genom att ”direktörerna är väl vana att leja ut barnuppfostran till andra”.
Det beklagliga faktum att den svenska skolan sannolikt är världsledande i kaos, snatter, sen ankomst, glåpord, mobilpratande, keps på och hot eller rent av våld mot lärare är dock inte borgarnas fel. Föreställningen om att skolan var ”auktoritär” och att snatter och keps i klassrummet är demokratiskt uppstod på den socialdemokratiska tiden. Det är detta som Jan Björklund, i det här avseendet lika oskyldig som alla andra borgerliga politiker, brukar beskriva som ”flumskolan”.
Och nu blir det inte helt lätt att reda ut vad som är höger och vänster. För om man påpekar att det på varje annan arbetsplats i Sverige vore otänkbart att ha samma oordning som i skolan så kommer attacken från vänster som ett brev på den gamla, ickeprivatiserade posten: detta är auktoritär högersyn, detta är antidemokratiskt barnförtryck och pluggskola med läxor! Och betyg!
Det är inte kul att bli beskylld för att vara höger. Jag tar ändå risken.
För i en skola i total oordning kommer arbetsresultatet att misslyckas med samma självklarhet som på en ledarredaktion, exportindustri eller sjukhus under samma förhållanden. Och då drabbas de fattiga barnen oändligt mycket hårdare än de rika barnen. Kort sagt är ”antiauktoritärt” kaos i klassrummet antidemokrati.
Och från början var det alltså en förfelad vänsterideologi som skapade detta arbetsplatshelvete. Föreställningen att man kan bekämpa orättvisan i att rika barn får bättre betyg än fattiga barn genom att ta bort betygen har samma ideologiska ursprung. Därför blir det omöjligt att skylla just detta på Wallenberg.
Kravet på mindre dagisklasser var ett betydligt smartare politiskt utspel.