Anonyma vittnen är ett opium för folket
Fyra politiker gjorde under en presskonferens i dag betydande ansträngningar för att lura väljarna.
De vet att anonyma vittnen inte leder till att fler brottslingar döms, ändå ska verktyget införas.
Gunnar Strömmar lovade mig för några veckor sedan att säga till i god tid innan Tidöpartierna meddelar att de går vidare med förslaget om anonyma vittnen.
Jag har min hälsa att tänka på och hade behövt dubbla dosen av blodtrycksmedicin innan dagens presskonferens.
Men förvarning gavs inte, ett måttligt politiskt svek som dock går att leva med.
Bestämmelsen ska införas från årsskiftet och i Rosenbads pressrum infann sig klockan nio i morse representanter för regeringen och dess hangaround.
Strömmer gjorde några inledande piruetter, sedan var det dags för den ena efter den andra att visa prov på djup kriminologisk och straffrättslig insiktsfullhet.
– Antalet mord har ökat och gärningsmännen blir yngre, mässade kristdemokraten Magnus Jacobsson.
– Tystnadskulturen måste brytas, mumlade liberalen Martin Melin.
– Systemet med anonyma vittnen finns bland annat i Danmark, Finland och Norge, utbrast sverigedemokraten Adam Marttinen triumfatoriskt.
Ja, hur ser det egentligen ut i omvärlden?
Låt oss återvända till utredningen som ligger till grund för lagförslaget och kika på kapitlet ”Internationell utblick”.
Danmark, ett land som regeringen ofta hänvisar till då det ska petas i brottsbalken, kunde skaka fram ett fall då möjligheten har utnyttjats, ett vapenbrott från 2018.
Finland har också ett ärende. En tingsrättsdom där en irakisk medborgare vittnade mot två is-krigare.
Norge kunde inte nämna ett enda konkret exempel för utredaren Fredrik Wersäll.
Så här ser det ut i land efter land. Belgien, Frankrike, Tyskland. Antingen används verktyget ytterst sällan, eller så ”saknas det uppgifter i vilken utsträckning” det tillämpas.
Orsaken är att åklagarna vet att det är meningslöst att komma dragande med ett anonymt vittne. De är hopplöst svåra att försvara sig mot. Domstolarna avskyr sådan bevisning och slänger det i papperskorgen.
Det kommer att bli likadant i Sverige.
Remissinstanser som JO och Domstolsverket har för övrigt suckat och morrat om att förtroendet för rättsväsendet skadas.
Lagrådet, den myndighet som ska granska nya paragrafer innan de träder i kraft, har avstyrkt och grymtat om ”starka principiella betänkligheter”.
Juristerna konstaterade att anonyma vittnesmål ”hittills varit främmande för den svenska rättsordningen” och radade sedan upp invändningar.
Ändring av balansen i rättsprocessen till den tilltalades nackdel, lågt bevisvärde, köer med folk som tror att det ska få vittna anonymt och sedan blir besvikna, och så vidare.
I propositionen finns också ett verktyg som kan göra skillnad, anonyma berättelser ska kunna användas även under förundersökningar, som ett sätt för polisen att komma vidare och skaka fram bevis.
Men den delen pratade inte politikerna mycket om.
Den kommande förändringen är strängt taget inget annat än ytterligare en dos opium för ett sovande folk som inte tycks ha någonting emot att den ena regeringen efter den andra naggar rättssäkerheten i kanten, lite i taget, metodiskt, bit för bit.
Underhållande kommer det dock bli då någon åtalad gängkriminell kommer dragandes med ett anonymt vittne, den saken är klar.
För Strömmer, som gick till val på att respektera Lagrådet, det vore ”djupt skadligt” att inte göra det, är det naturligtvis en smula genant att (än en gång) svika sitt löfte.
Det var således inte överraskande att han avslutade presskonferensen med att kommentera just detta.
Justitieministern berättade att lagförslaget justerats under intryck av Lagrådets synpunkter och förlorade sig sedan i en utläggning om att bestämmelsen faktiskt inte bryter mot grundlagen, som om någon hävdat någonting annat.
Med en ärlighet jag uppskattar sade han också:
– Det finns inte underlag för att säga om fördelarna överväger nackdelarna.
Smaka på de orden. Politikerna har egentligen ingen aning.