Vi shoppar kläder som kräver våra systrars liv
När jag bodde i London för några år sedan fanns ett ställe där man skamset smet in genom dörren, efter att ha kollat sig över axeln så att ingen såg en.
Nej, det var inte någon av de sunkiga lapdance-klubbarna i Soho eller en West End-musikal om Beatles med pinsamma peruker. Utan en klädbutikkedja – som jag inte vill namnge och ytterligare sanktionera – där trikåtopparna och jeanskjolarna var så billiga att man knappt trodde att det var sant. Inte bara billiga på så vis att en klänning kostade 199 kronor, som på vilken high-street-kedja som helst numera.
Det var ännu billigare.
Snygga kopior av Kate Moss-jackor och fem par sandaletter till priset av ett. Vi unga hipsterwannabes stod bredvid fattiga East End-mammor och rev i de färgglada trikåhögarna på borden.
I Bangladesh kollapsade i veckan en byggnad med textilfabriker där just delar av detta klädberg tillverkas. Hundratals arbetare begravdes under rasmassorna.
Men en detalj gör Bangladesh-tragedin ännu värre.
Några dagar innan raset hade man nämligen upptäckt sprickor i husväggarna. Lokala medier i staden Dhaka hade till och med varit där och dokumenterat dem. Myndigheterna uppmanade till evakuering. En bank som fanns i byggnaden tömdes snabbt på personal. Men inte textilfabrikerna. De anställda där, främst unga kvinnor, uppmanades av arbetsgivarna att fortsätta jobba. Produktionen av billiga partytoppar som skulle skeppas till lågbudgetkedjorna i väst fick absolut inte stanna upp. Så textilarbetarna gick till fabriken den där dagen ändå.
Man undrar nu efteråt: finns det något led i detta cyniska shopping-blodomlopp där kvinnor inte lider och förtrycks?
Till och med tjejerna som står i kassan i klädbutikerna på Drottninggatan vittnar ju om urdåliga arbetsvillkor. Skyltdockorna i fönstren sprider sjuka kroppsideal. Medan modeindustrins reklamkampanjer prånglar ut normer kring utseende som ingen levande kvinna kan uppnå.
Sen har vi skammen över att konsumera billiga paltor som krävt systrars liv och lågavlönade skitarbete på andra sidan jordklotet. Och så produktionsledet på botten, Bangladeshfabriken.
Känns det inte absurt att ”shopping” bara för några år sedan hypades som en väg till kvinnlig frigörelse? Hur man än vrider och vänder på partytoppen är vi förlorare.