Vi får hoppas på ett politiskt självmord
Riksdag och regering har öst pengar och personal över polisen.
Trots det uppklaras inte ens var femte brott i Sverige.
Det är ineffektivitet upphöjt till normaltillstånd.
Brottsförebyggande rådet har den otacksamma uppgiften att varje år berätta hur ineffektiv polisen är.
I polisens värld personuppklarades 2012 17 procent av alla anmälda brott, en procentenhet färre än året innan. Personuppklarades är polissvenska för att det finns en misstänkt som antingen åtalats, fått ett strafföreläggande eller en åtalsunderlåtelse.
I andra människors värld är det ännu färre brott som klaras upp. Nämligen när den misstänkte brottslingen frias av rätten. Men för polisen är brottet ändå statistiskt uppklarat.
17 procent är en häpnadsväckande låg siffra. I alla fall ur ett medborgerligt perspektiv. Och tyvärr var det inte bättre förr, sedan 2006 har andelen personuppklarade brott pendlat mellan 16 och 18 procent.
Polisen brukar skylla på bristande resurser men är det någon myndighet som fått mer pengar att röra sig med är det polisen. 2006 var polisens (Säkerhetspolisen oräknad) utgifter enligt statsbudgeten 15,4 miljarder. Nästa år beräknas de bli 21,1 miljarder, en ökning med 37 procent.
Under samma period har antalet poliser ökat med nästan 2 900, en ökning med 14 procent.
Poliserna har blivit fler, de har mer pengar att röra sig med men de löser inte fler brott. Trist utveckling.
En källa som Aftonbladets Matilda Rangborg talade med i dag hävdar att en del av ineffektiviteten måste skyllas på personalen. Det finns en stark tradition inom polisen, man vill jobba som man alltid gjort, säger källan som befarar att det vore politiskt självmord att ändra på det.
Då får vi hoppas att någon är beredd att begå politiskt självmord. Totalt lägger Sverige ner drygt 40 miljarder om året på rättsväsendet och drygt hälften går alltså till polisen. Trots det, och trots goda intentioner från det politiska etablissemanget, är polisen ineffektiv. Så kan det inte fortsätta.
Till traditionerna inom polisen måste också räknas en viss rasism. Under senare tid har det manifesterats i det så kallade Revaprojektet där gränspolisen kollade ID på dem som såg utländska ut.
Eller Skånepolisens, där det påhittade namnet Oskar Neger användes under en kurs för ett par år sedan, register över romer. Döda som levande, misstänka som inte misstänkta, tvååringar som vuxna noterades på en lista för att den var bra att ha.
Eller den nyligen avslöjade slutna Facebookgruppen med 5 000 medlemmar varav vissa uttrycker sig ungefär lika rasistiskt och nedsättande som rasistsajten Avpixlats kommentatorer.
Men trots att de klarar upp mindre än var femte brott och trots att vissa poliser har problem med förankringen i det demokratiska samhället är polisen en av de samhällsinstitutioner som svenska folket har högst förtroende för. De ligger faktiskt fyra på listan. Efter sjukvården, högre utbildning och etermedier.