Håll tummarna för Klüft – och världen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det brändes en israelisk flagga på en gräsplätt mellan Ullevi och polishuset när jag cyklade hem från jobbet i går. 1 500 demonstranter med svensk extremvänster i spetsen samlades i protest mot att israeliska idrottare deltar i EM.
Och det räcker ju att titta på kartan för att inse att Israel inte har i ett Europamästerskap att göra. Fullt begripligt att det uppfattas som en provokation. Lika provocerande som att Hizbollah-flaggan tillåts vaja fritt över Skånegatan i Göteborg som en påminnelse om målet att utplåna den judiska cancersvulsten.
Ska det aldrig ta slut?
1971 firade Göteborg sitt 350-årsjubileum och gav stadens invånare en försmak på vad som blivit vår bästa gren; folkfest på gator och torg.
Året därpå mördades elva israeliska idrottsmän i det berömda terroristattentatet vid OS i München. Det är 34 år sedan, men konflikten i Mellanöstern bara fortsätter, som en hydra som vägrar dö.
Och nu är det dags igen. Solen skiner över Evenemangs-Göteborg men den gamla konflikten är ständigt närvarande.
Från kontorsfönstret kunde jag se rakt in på Ullevi som samtidigt fyllde rutan i tv:n bakom mig. Det kändes både absurt och häftigt och jag tänker att mer kosmopolitisk än så här kan nog inte en svensk stad bli. Så snart man vrider på huvudet nås örat av ett nytt språk. Jag uppsnappar portugisiskans typiska mjukhet, som avlöses av något gällt och uppskruvat som bara kan vara schweizertyska innan det blir stopp vid röd gubbe och en grupp fransmän dividerar om vägen med livliga gester.
Fransmän pratar med livliga gester, det vet ni. Precis som att vi göteborgare skämtar, ur stånd att hejda oss själva. Och nu har vi extra skôj. Söndagskvällen på Götaplatsen med uppåt hundratusen människor på samma gata, det var en sån kväll som vår generation kommer att berätta om för nästa.
Bland det mest slående – hittills – har varit att se sin egen stad i rollen som internationell tv-stjärna, och nästan lite yrvaket konstatera hur bra den ser ut. Det är som det gamla filmtricket där den blyga intellektuella flickan släpper ut håret och tar av sig glasögonen och plötsligt är supersnygg.
Götaplatsen, det kalla och lite öststatliga torget, var supersnyggt i tv. Mindre snyggt var bilderna på alla vuxna män i knäbyxor som gick runt och lapade strutglass. Risken är stor att världen tror att vi är infantila.
Nej, risken finns naturligtvis för något mycket värre. Vi kan bara hålla tummarna. För Klüft och världen.