När Pagrotsky dyker upp - då är det allvar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hela landet går i guldfeber efter OS i Tu-rin, vinterspelen där Sverige sopade banan och tog hem medalj efter medalj. Kulmen kom i går då hockeyhjältarna mötte folket på självaste Medborgarplatsen.
Och vips var han där, likt en politikens Zeelig. Leif Pagrotsky i blågul hockeytröja dansade med Foppa, vinkade åt folket och hoppade runt rent galet uppspelt. Man kunde nästan tro att det var han själv som klappade in det enorma slagskottet som fick finnarna på fall.
När Pagrotsky dyker upp vet man att något viktigt är på väg att hända med Sverigebilden. IT-undret, designundret, musikundret och just nu vinteridrottsundret. Ibland blir känslan nästan fysiskt stark: herregud, vi är på väg att sätta Sverige på världskartan!
För det är väl det som vår kollektiva guldfnatt innerst handlar om, känslan av att bli sedda av hela världen. Vårt lilla land i det globala blickfånget. Våra hockeykillar högst upp på pallen (och tjejerna strax nedanför). We are all the winners, we are all the best.
Egentligen är jag inte så mycket för den sortens nationell chauvinism, men det är svårt att inte ryckas med i glädjen. De sista minuterna av matchen skrek jag så stämbanden hängde som tandtråd ur mun.
Efteråt gick jag och funderade lite planlöst, och undrade om det finns någon djupare betydelse i att just vårt land vann hockeyslaget och tog hem så oväntat många OS-medaljer. Är det något som blir bättre för det? Blir Sverige ett ännu bättre land för att vi kan kalla oss regerande olympiska mästare i ishockey?
Såklart. Guld är guld, och vårt lilla land glimmar vackert i polstjärnans sken medan dom stackars finnarna får gå i kristerapi för att hantera sitt trauma. Men sen då?
Jag drar mig till minnes ungdomens resor, då man satt på rangliga stolar i den grekiska natten med nyfun-
na vänner och tillfälliga bekantskaper från hela världen och berättade om sitt lilla land som dom envisades med att förväxla med Schweiz. För det var så, man tog på sig ambassadörshatten och skröt ikapp med amerikanare och engelsmän och tyskar. Så fort tillfälle gavs försökte man i diskussionen flika in något som handlade om att Sverige minsann hade uppfunnit både blixtlåset, ABBA och välfärdsstaten.
Vi har uppenbarligen behov av en nationalism. Fast jag kan inte låta bli att fråga mig varför, egentligen?