Man får den vård man har råd med

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ju äldre man blir, desto mer växer oron inför att möta den svenska sjukvården på allvar. Blå i ansiktet, söndertrasad, andlös eller dubbelvikt med blödande magsår och ändå hänvisad till en galonstol med Kyrkans Tidning som enda tröst medan timmarna går.

Så länge man kan gå och stå tänker man inte så mycket på saken. Man reagerar inte ens på de mest högljudda ambulanssirenerna. Det är nån annan som ligger där.

Samtidigt går det knappt en dag utan en tidningsartikel om krisen i vården. I?bland blir det en hel artikelserie med vinjett och allt: KRISEN I VÅRDEN. Man bläddrar snabbt, men det tränger in ändå. I magen.

Till slut har oron vuxit till en malign klump. Det är då man tar steget, lyfter luren och köper sig in i en gräddfil.

Man gör det inte för att det hör till en extravagant livsstil eller för att markera sin förtjusning över något jäkla paradigmskifte. Inte för att få ett flashigt plastkort i plånboken. Inte för att man gillar det.

Man gör det av självbevarelsedrift. Man tar det säkra före det osäkra och hoppas att gräddfilsreklamens sköna löften verkligen håller när det är upp till bevis.

Den svenska sjukvårdens kris är i dag nästan lika världsberömd som vårt välfärdsbygge var för 25 år sedan. Man behöver inte vara socialdemokrat för att beklaga sorgen. Däremot måste man nog vara ideologiskt stelopererad för att bita sig fast i ett system som inte fungerar – bara för det är så fint med vård på samma villkor. Trots att det i realiteten betyder att vården ska vara lika dålig för alla.

Därför driver vi allt närmare ett system där man får den vård man har råd att betala för – inte den man behöver.

Men det är inget fel på det medicinska kunnandet i den svenska sjukvården, och problemet borde vara möjligt att lösa utan att riva upp himmel och jord i ideologins namn. Att privatisera och sälja ut är en kvickfix, ett bandage. Betydligt mer politiskt imponerande vore att renovera ett i grunden attraktivt system.

Mitt recept är att börja med en byråkratisk ballongsprängning. Det räcker att se en undersköterska tampas med en utrangerad pc för att inse att skon klämmer duktigt runt en organisatorisk klumpfot.

I väntan på ett friskhetstecken från den offentliga vården bär jag mitt inplastade gräddfilskort närmast hjärtat. Samtidigt börjar en ny orostumör växa i bakhuvudet. Vad händer när gräddfilen blir full?

Anders Westgårdh