Behandlingen av tolkarna en skam för Sverige
Det var för väl att en domstol läxade upp migrationsverket i förra veckan för dess oacceptabla behandling av afghanska tolkar.
Är en svensk moralisk skamfläck äntligen på väg att tvättas bort?
I skuggan av de nya ministrarnas framtvingade bekännelser om knarkande i ungdomen, svart städhjälp och fortkörningsböter har migrationsdomstolen i Malmö fattat ett viktigt beslut som inte väckt större uppståndelse i tidningar, radio och tv.
Domstolen anser att Sverige enligt Europakonventionen har ett ansvar för de afghanska tolkar som tidigare har tjänstgjort hos den svenska försvarsmakten och upphäver därmed migrationsverkets beslut att inte ge sju av dem uppehållstillstånd.
Det är en utmärkt dom, men låt mig återkomma till den och först redogöra för ett eländigt kapitel i modern svensk historia.
För några år sedan lämnade 24 afghaner som hade tjänstgjort som tolkar åt den svenska styrkan in en gemensam ansökan om asyl till den svenska ambassaden i Kabul.
De hävdade att till exempel talibaner såg dem som förrädare och att de därför svävade i livsfara. Fog för denna rädsla fanns onekligen, i varje fall ansåg andra västländer det och flög ut åtskilliga av sina lokalanställda medhjälpare.
Men det blev avslag med motiveringen att endast den som befinner sig i Sverige kan ansöka om asyl. Visum för att ta sig hit och göra just det? Tyvärr, omöjligt.
Dåvarande migrationsminister Tobias Billström ställde upp på denna mardrömslikt byråkratiska inställning. Hur skulle det se ut om alla flyktingar runt om i världen tog sig till svenska ambassader och begärde hjälp? Det måste vara lika för alla!
Att Sverige hade ett moraliskt ansvar för personer som mycket väl kan bli mördade för att de har gjort viktiga insatser för den svenska styrkan tycktes inte föresväva ministern.
Men efter ståhej och kritik i medierna vaknade berörda myndigheter till liv. Efter en snabbutredning fick 23 utvalda tolkar uppehållstillstånd.
Processen var dock inte offentlig och skälen till att vissa fick avslag behövde inte redovisas. Försvarsmakten och Migrationsverket gick för all del i god för att problemet med tolkarna var löst, men tidigare i år kunde ekot avslöja att endast de som ännu var anställda berördes av de nya reglerna.
Tolkar vars anställning hade upphört gjorde sig med andra ord icke besvär.
Migrationsdomstolens beslut gäller personer som inte längre är anställda av Sverige och kan mycket väl få betydelse för dem som ännu finns kvar i Afghanistan.
Troligen får domen även betydelse för vilket ansvar Sverige har för lokalanställd personal i framtida konflikter.
Men det räcker inte. Det borde för rättssäkerhetens skull lagstiftas om denna utsatta grupp. Statens ansvar ska inte endast gälla dem som vinner framgång i en domstol. Och det byråkratiska trasslet med att tolkarna måste befinna sig i Sverige för att söka asyl måste en gång för alla lösas.
En viktig uppgift som Morgan Johansson, nyutnämnd justitie- och migrationsminister, rimligen kommer att ta tag i.
Jag har svårt att tänka mig att den nya regeringen vill dela den moraliska skammen över sveket mot tolkarna med den gamla.