När läggs detta elände ner?
Palmegruppen kallade i dag till en välregisserad pressträff som handlade om allt utom det viktiga.
När läggs egentligen detta elände ner?
På podiet i en stor sal i Polishuset på Kungsholmen satt Kerstin Skarp, vice riksåklagare och förundersökningsledare för Palmemordet.
Hon hälsade publiken, drygt 60 journalister, några av dem från våra nordiska grannländer, USA, Ryssland, Storbritannien, Schweiz och Tyskland, välkomna och tog oss tillbaka till den 28 februari 1986 och skotten på Sveavägen och den tidens utbedda Palmehat.
Det har bara gått några dagar sedan hon aviserade att hon ska frånträda uppdraget. Ett klokt beslut, för hur motiverad är egentligen en person som inledde sin tid som chef för världens största mordutredning med att misslyckas med att få resning mot Christer Petterson?
Bredvid Skarp satt Palmegruppens chef, Hans Melander och spaningsledare Dag Andersson. De turades om med att under en dryg halvtimme redogöra för gammal skåpmat som 33-åringen, walkie talkie-spår och Sydafrika.
Dessutom ett långt avsnitt om vapen, ammunition och kalibrar. Något som mest tycktes glädja de privatspanare som nästlat sig in, en samling nördar som inte blivit yngre under de 30 år som på söndag har passerat sedan statsministern sköts.
Trion på scenen bär naturligtvis inte ansvaret för att utredningen för länge sedan havererade. Eländet inleddes redan under mordnatten. Att avspärrningen var så liten att båda kulorna hittades utanför brottsplatsen av allmänheten är en av många omständigheter som inte imponerar.
Inget blev bättre av att skrivbordspolisen Hans Holmér hade befälet under det första viktiga året. En tid han ägnade åt att fantisera om massgripanden av kurder som skulle förvaras på Stockholm stadion, som vore det i Chile under juntan han befann sig.
Mordutredning är ett hantverk som tar tid att lära sig. Hade proffs fått ta hand om attentatet från början så hade det varit uppklarat för länge sedan.
Efter redovisningen var det dags för enskilda intervjuer och möjlighet till guidad tur i Palmearkivet längst ner i källaren.
En korridor med hyllor fyllda av pärmar. "Bofors", "telefonavlyssning", "insamlat sidomaterial"....87 318 namngivna personer, 10 225 personer som har förhörts mellan en och tio gånger, 134 erkännanden, 52 213 intressanta händelser, 4296 fordon...
Finns lösningen någonstans i detta material?
Lennart Gustafsson, en vänlig man i övre medelåldern och en av Palmegruppens sex medlemmar, hoppas det. Men han går i pension om ett halvår och kommer inte att under sin tid som polis få uppleva en sådan sensation.
Situationen är nämligen hopplös. Det viktigaste vittnet är förbrukat. Lisbeth Palme har pekat ut sin makes mördare och kommer inte med trovärdighet plötsligt kunna säga att det var en helt annan person.
Hovrätten och Högsta domstolen har uttalat att det krävs teknisk bevisning för fällande dom. I praktiken mordvapnet. Det ska inte bara hittas utan även gå att knyta till en person som i sin tur bortom rimligt tvivel går att placera på Sveavägen.
Jag skulle lika gärna satsa mina pengar på att Jesus än en gång uppstår som att ett sådant scenario blir verklighet.
Tillbaka i pressträffens lokal ställer jag mig i kö för att prata med Skarp. Tv 4 och Ekot intervjuar henne i evigheter och jag lyckas nästla mig förbi TT genom att lova att jag bara har en fråga.
Kommer det någonsin finnas anledning att lägga ner utredningen?
– Ja. Om allt är utrett och det inte går att komma någonvart med något uppslag, svarar Skarp.
På andra sidan nästa milleniskifte, med andra ord. Men vad ska vice riksåklagaren egentligen säga?
Sverige har 30 år efter att skotten ekade och en man sprang trapporna upp mot David Bagares gata ännu inte läkt ihop tillräckligt för att kunna acceptera att vi inte kommer att få något svar.