Beatles är bäst - speciellt på våren
J
ag vet att den här tidningen har en halv armé av människor som inte gör annat än skriver om musik, men det skiter jag i för nu ska jag skriva om Beatles. De fyller nämligen 40 år i år, men eftersom födelsedagen infaller på ödesdatumet 11 september måste vi börja fira redan nu.
Det är jag själv som räknar 11 september 1962 som Beatles födelsedag. Det finns säkert kalenderbitare och besserwissrar som hävdar annorlunda, men jag har mest rätt. Den dagen spelade de nämligen in sin första singel Love me do i den konstellation som kom att utgöra själva rockhistoriens epicentrum: John, Paul, George och Ringo.
Fyra unga grabbar från Liverpool, som det brukar heta när Melodikrysset ska sätta pensionärerna på det hala. Nu är vi själva pensionärer snart, vi som fick våra liv evigt präglade av Beatles musik. För oss råder det ingen tvekan om att vi kommer att lyssna på Beatles så länge hörseln tillåter och förståndet är intakt.
Det kan tyckas konventionellt på gränsen till banalt att hylla Beatles, och jag är den förste att propagera för udda gestalter som Dwight Twilley, Lambchop, Syd Straw eller till och med James Gang. Men Beatles var arkitekterna, kreatörerna, pionjärerna, skapelseberättarna.
Det häftiga är att de fortfarande är oöverträffade i såväl genialitet som popularitet. De är musikens svar på metermåttet, referenspunkten som allt annat kan och bör jämföras med. Det betyder inte att efterföljare och nutida artister är dåliga. Men utan Beatles hade de inte riktigt funnits.
Beatles är bäst. Särskilt nu när det är vår och fåglarna kvittrar längs Sanatoriegatan, som faktiskt påminner en hel del om Abbey Road när man tänker efter. Varje vår kommer en Beatlesattack lika säkert som att andra får allergier. Jag spelar Here comes the sun. Det har blivit till en ritual, en besvärjelse mot mörker och frost.
Just som jag skriver detta står min dotter och övar på fiol. Av någon anledning spelar hon Marseljäsen. Det fina är att hon tror att det är en Beatleslåt (eftersom den förekommer i All you need is love). Hon är helt ljuvligt indoktrinerad, precis som storebrorsan som kom hem glädjestrålande och skrek: "Vi ska ha prov i skolan, pappa!"
Musikprov. Fröken ska förhöra sina sjundeklassare på rockens historia. "Jag kommer att sopa banan!" skriker han. "Fråga mig nåt!" Okej, vad hette Beatles innan de hette Beatles? Svaret kommer som ett rinnande vatten: "Först hette de The Quarrymen och sen Silver Beatles".
En far kan knappast bli stoltare, och en lärare kan knappast vara klokare än att ge ungarna ett perspektiv som sträcker sig bortom Absolute Music och Sikta mot stjärnorna.
Jag är henne evigt tacksam.
"It was twenty years ago today", sjunger Paul McCartney i Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band. Men han har fel.
Första april var det nämligen 35 år sedan som den spelades in, milstolpen som inledde Summer of Love och fick hela hippierörelsen att braka loss.
En vecka senare flög McCartney till Los Angeles - i Frank Sinatras privata jetplan - för att delta i planeringen av Monterrey Pop Festival. Hans första rekommendation var att boka en ung svart gitarrist vid namn Jimi Hendrix"
Ni fattar, vilken otrolig tid. Om man fick göra en enda tidsresa så skulle min gå till London sommaren 1967. Beatles ägde världen och frågan är om den inte var på sin topp just då, världen.
Jag får för mig att det måste ha varit så, fast jag var bara elva år så jag kunde inte njuta till fullo. Men jag kan återkalla känslan, minnet av hur transistorn bara tycktes föda fram nya fenomenala låtar utan stopp.
Vad jag försöker säga är följande: det som Beatles skapade under sin korta karriär (1962-70) är ett musikaliskt världsarv som kommer att leva vidare genom generationer så långt den mänskliga hjärnan kan överblicka. Och alla som en gång tagit Beatles till sitt hjärta kommer till himlen. Och ingen som älskar Beatles kan vara en ond människa. Därför måste alla besprutas med Beatles. Love is all you need.