Tänk om Elvisfans gått in i Afghanistan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När jag var åtta och gick i Eiraskolan spelade fröken Collenius tramporgel. Varje morgon sjöng vi fostrande sånger. Pojkarna gick med slamkrypare och flickorna i kjol. Det var på Kungsholmen i Stockholm 1960.
Det rann vatten på insidan av fönstret i fiskaffären, skomakaren jagade oss när vi busade och tobakshandlaren sålde lösa Bill. Fast cigaretter köpte vi inte ofta. Vi plockade fimpar.
Slog vi ihop våra veckopengar kunde vi köpa nudisttidningen Tidlösa i kiosken på Kungsholmstorg. Några av de stora killarna jumpade på isflaken vid Norr Mälarstrand. En gång såg vi en raggarbil med skivspelare i instrumentbrädan och hastighetsmätare som var streckad till 200. För oss – ljusets hastighet.
I kåken snett emot bodde en miljonär med betjänt. Ibland såg vi en gubbe som skottade snö på balkongen. Betjänten. Han kastade snön rakt ned utan att titta om det kom någon.
Min pappa körde motorcykel med skidor på vintern och köpte nya växlar till elektriska tåget när han fick lön. Vi fick inte vrida på transformatorn när han inte var med.
Vi åt Pipersglass på lördagarna och gjorde tuggummi av tjära som stod och kokade i tunnor de hade för att laga gatorna. Det var när de reste Klarastrandsbron. Vi lekte kull i ställningarna. På grund av minneslucka kommer jag inte ihåg att jag ramlade fyra meter med huvudet först och fick hjärnskakning.
Killen i samma rum på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus pissade i en påse. Vi kastade pusselbitar på varandra. Efter ett par dagar skrattade läkaren och sa att han inte ville se mig där längre. Det var skönt att komma hem.
Men på skolgården var det som vanligt. Vi hade snöbollskrig med Fagerlind Moselius privatskola som kallades Fage och låg tvärs över gatan. Så skrek vi:
”Ut med Fages tjocka grisar,
in med Eiras tuffa kisar!”
De andra kisarna – jag fick inte – köpte svarta jeans med gula sömmar. Killarna i femman och sexan gick ofta på oss yngre jävligt hårdhänt, tog nackgrepp och röt:
”Elvis eller Tommy?”
Svarade man fel fick man en snyting.
Det gällde Elvis Presley eller Tommy Steele. För eller emot. Är du inte med oss så är du emot oss.
Långt senare: Elvis Presley träffade Nixon, blev tjock och galen och knarkade ihjäl sig på muggen. Tommy Steele fick paranormala upplevelser och blev fjollig musikalartist. Tommy sjöng bättre, men Elvis var tuffast. Elvis har fortfarande tusentals aktiva fans i Sverige.
Nu kommer grejen?
Usama bin Ladin har ställt till det för dem också.
Jo, det är sant. I senaste numret av den livaktiga tidskriften Elvis, presslagd sex dagar efter attentaten mot World Trade Center, skriver chefredaktören Åke Flodin att alla Elvisfans sörjer de oskyldiga som drabbades. Ledaren avslutas med brandfacklan:
”Men, kontentan av allt, USA får sluta leka världens polis!”
Stark tobak, för de trogna.
Jag ringde några aktiva i Elvisrörelsen. En del av dem skruvade sig och tyckte att det var pinsamt. En del tyckte att Flodin fick skriva vad han ville. Bland imitatörerna fanns några riktiga hökar som ville göra parkeringsplatser av Afghanistan. Andra höll med Anna Lindh och ställde sig trots civila offer i Afghanistan helhjärtat bakom USA. Några spelade fina.
– Vi är några som träffas och snackar Elvis utan att de värsta knäppskallarna är med, sa en av dem. Relativt vanliga människor, så att diskussionen inte alltid spårar ur totalt?
Den jag sökt mest fick jag tag i sist. Experten. En murvel. Bra penna. Han satt på krogen:
– Skit i det där! Tänk om de tagit Graceland! Du hajar! Reaktionen! Världens alla Elvisimitatörer hade börjat marschera i sina sparkdräkter, med ostämda gitarrer och Jailhouse Rock. Om de gått in i Afghanistan och? tänk dig synen? det hade varit klart nu. Over and out för bin Ladin. Enkelt, så förbannat enkelt
?