Kvinnor utan jobb är inte oberoende
För inte alltför länge sedan satt en kollega och jag och skissade på hur vi skulle ge oss ut i det verkliga livet och leta upp kvinnorna.
Det vill säga, oss själva.
Vi skulle lägga örat mot mossan och lyssna till vad de hade att säga. Och vi tänkte ställa frågor i stil med:
Vad sysslar vi med?
Vad drömmer vi om?
Vart är vi på väg?
Hur har vi det? Vad vill vi?
Och den kanske mest intrikata frågan: vart har vi tagit vägen?
Måhända var min kollega och jag sena i starten. Aftonbladets Jessica Ritzén hann i vart fall före. I en månad levde hon på socialbidrag och startade Fattigbloggen.
Hon grävde därmed en brunn rakt ner i Fattig-Sverige.
En brunn som snart fylldes av en massa rop och besynnerliga berättelser.
Rop som de vita manschetterna på regeringskansliet och LO-makten inte vill höra.
Som de inte vill lyssna på.
Ur den märkliga brunnen ropade de utförsäkrade, de som passerat alla trygghetssystem och landat långt ut i marginalen. I utmarkerna.
Och som nu vandrar där tillsammans med en massa andra fattiga. Studenter med barn. Män och kvinnor som
inte kan leva på sin lön. Sjukpensionärer och arbetslösa med a-kassa. Utförsäkrade utan jobb. Unga utan jobb.
Och så de 400 000 som kryper fram på socialbidrag.
”Det är backlash för kvinnorna”, säger Jessica Ritzén.
”De har drivits in i ett nytt beroende.”
När jobbet, den egna lönen, barnbidraget och underhållsbidraget är borta – ja, då är också självständigheten och oberoendet borta.
Och det nygamla beroendet heter: mannen, kyrkan, föräldrarna, släkten, välgörenhetsorganisationerna och vännerna.
”Vi är tillbaka där vi började”, säger Jessica Ritzén. ”Vi har blivit ekonomiskt beroende av mannen.”
Smarta, välutbildade kvinnor som nyss firade triumfer med stadig inkomst, villaträdgård och fjällsemester med barnen, kan plötsligt stå där och välja mellan ett dåligt äktenskap eller att leva på socialbidrag.
Jessica igen: ”De som väljer socialbidraget och flyttar till förorten isolerar sig ofta.
De skäms att de inte längre har råd att bjuda på middagar och delta i det sociala livet.”
Och i dag kan färden genom trygghetssystemen gå med en farlig fart.
Och en dag kanske vi också tillhör dem som ropar i Fattigbrunnen.