Det finns de som förnedras på riktigt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är många som anser sig kränkta på grund av inspelningen av humorprogrammet ”Ballar av stål”. En av de mer högljudda är en person som nog visst kunde vara med, om det vankades betalning.
Ingen har sett programmen, men stormen i vattenglaset har lett till en oväntad allians: den mellan påklistrat moralistiska nöjesjournalister och de ledarskribenter som hatar statstelevisionen.
Eftersom det blivit en folkrörelse att känna sig kränkt i Sverige är detta inte så underligt. Å andra sidan finns det folk som verkligen blir förnedrade, också av rättsvårdande myndigheter.
Låt mig berätta om regissören Ulf Malmros.
När filmen ”Tjenare kungen” haft premiär fick han en dansk skalle. Hans näsben knäcktes och han förlorade en framtand. Ett och ett halvt år senare friades gärningsmannen av ett gäng sömniga nämndemän.
Nu har åklagaren glömt att överklaga.
Det hela utspelar sig i Göteborg.
Filmen bygger på Britta Svenssons roman ”Lucia i svart”, och handlar om 19-åriga Abra som är enda punkaren i Billingsfors. Hon hänger med ett syntgäng till Göteborg där hon startar ett band som drömmer om att ge ut en singel.
Vad var det då med den kritikerrosade filmen som retade en av premiärbesökarna, en man i 50-årsåldern, så pass att han skallade regissören blodig?
Jo, några scener hade samma dekor som den nedlagda rockklubben Errols. Angriparen var en av klubbens grundare. Och Errols före detta anställda skojar man inte om ostraffat … oavsett om klubben låg nere 1984, då filmen utspelar sig.
När Malmros stod och pratade med en av skådespelarna dök mannen upp. Vi kan kalla honom Skallaren. Han ville att Malmros skulle be om ursäkt. Men Malmros ville inte. Varför skulle han be om ursäkt för fiktion om en epok? Skallaren tjatade. Malmros vägrade igen, och då smällde det.
Skallaren erkände när polisen kom. Det fanns ett vittne som deltog i samtalet och sett alltihop på nära håll.
Dagen efter citerades Skallaren i Expressen: ”Jag blev rosenrasande …Malmros sa att han ’skiter i’ vad vi känner och då rann sinnet över på mig. Jag ångrar naturligtvis detta.”
Skallaren skrev själv i GP: ”under bråkdelen av en sekund reagerade jag oöverlagt med att ge mig på Malmros, med resultatet att en bit av hans tand slogs ut. Det ber jag om ursäkt för.”
När åtalet kom citerades Skallaren i samma tidning: ”Det var bara en Zidane-skalle men det blev så uppblåst.”
En dokumenterad skada, ett vittne som sett allt och flera offentliga erkännanden. Vad mer borde krävas för en fällande dom?
Men vid rättegången – ett och ett halvt år senare – ändrades historien. Domstolen refererar Skallaren: ”Han reagerade på Ulf Malmros okänslighet och vände sig hastigt tillbaka mot Ulf Malmros. I den rörelsen kom deras huvuden att skalla ihop, utan någon avsikt att så skulle ske.”
Rätten friade. Bara rådmannen ville fälla. Åklagaren Per Erik Rinsell lovade att överklaga, men glömde att göra det i tid. I ett mejl till Malmros skriver han att det inte går att rätta till saken, och att Malmros får ta hand om fallet själv:
”… du har då tre tänkbara val: 1. anlita en advokat som hjälper dig att driva ärendet i hovrätten. 2. driva ärendet själv i hovrätten. 3. återkalla överklagandet och godta tingsrättens friande dom. Alt 1 och 2 är sådana att du tar en ekonomisk risk, vinner du (vilket ju är troligt) får du ersättning för dina kostnader och för advokat, men om du förlorar kommer du att vara tvungen att betala dels din egen advokat, dels försvararen.”
Malmros blev arg, ringde Rinsells överordnade chefsåklagare Jonas Almström, och undrade om detta inte skulle anmälas.
– Men han blev bara irriterad och menade att man inte ska springa och anmäla varandra. Jag fick betala tandvården själv, och kvar finns bara att jag officiellt framställs som okänslig...