Finansministerns billiga hästsvans
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det snackas och kommenteras, tisslas och tasslas, fnissas och fnyses. Anders Borg är föremål för allmänhetens konstitutionsutskott runt fikaborden. Frågan lyder: kan man verkligen vara finansminister med hästsvans och örhänge?
Jag måste erkänna att jag också är lite orolig. I princip är jag beredd att applådera varje litet försök att bryta mot mossiga konventioner. Allt som signalerar personlighet och mod är värt att uppmuntra. Just därför är det min medborgerliga plikt att reagera.
Finansminister är ju liksom inte jobb vilket som helst. Viktigt är bara förnamnet. I princip har man ansvar för hela svenska folkets välfärd. Det ska räknas. Det ska budgeteras. Det ska kalkyleras.
Men minst lika mycket handlar om psykologi. En finansminister är som en bankman. Han (eller hon) måste kännas pålitlig, trovärdig. Som någon man kan tänka sig att köpa en begagnad bil av. Finansministern måste utstråla kompetens. Det får aldrig råda någon tvekan om att vederbörande har koll.
Och det är därför jag blir orolig. Inte för att han har hästsvans. Utan för att han har hästsvans nu.
Finansministrar som folkgrupp har sin uniform och sin stil. Den avviker aldrig från konvention och tradition. Uniformen är densamma jorden runt. Kostym, vit skjorta, svarta skor, slips och portfölj. Samma dresscode som i näringsliv och bland alla andra maktgubbar.
Så långt såg vår nye finansminister helt normal ut senast jag såg honom i tv-rutan. Och så långt var jag lugn.
Sen vände han den andra kinden till, ett krimsigt örhänge glittrade till i strålkastarskenet och i profil framträdde den i skrämmande tydlighet. Hästsvansen. De långa hårstråna i nacken som finansministern varje morgon samlar ihop med ett för ändamålet tillverkat töjbart litet band. Och nu är jag nästan rädd.
Det står För "Sverige i tiden" på våra enkronor, men pengarnas högste chef ser allt annat än tidsenlig ut. Hästsvans och örhänge på vuxna karlar var modernt förra gången vi hade borgerlig regering.
I dag känns det ungefär lika samtida som spencerkavaj, bögslunga eller hockeyfrilla.
Om han verkligen ville sticka ut genom en helt anakronistisk stil kunde han väl lika gärna gå i äppelknyckarbyxor eller breda hängslen à la Gunnar Sträng.
Det hade sett riktigt annorlunda ut.
Men hästsvans?
På en jordbruksminister möjligen.