Hellre en olycka än att bli jämförd med svenskarna
Få ting kan vara mer plågsamma än att behöva erkänna att en dansk har rätt, om så bara delvis. Problemet har nu hängt över mig en månad.
Då skrev jag nämligen om mina danska journalistkollegors besatthet av att utmåla Sverige som ett fullständigt galet land där det är förbjudet att tala om eller skriva om romska tiggare på gatorna, eller om nyttan av att utan bedövning kupera smågrisars knorrar och andra likaledes befängda exempel. De danska föreställningarna om alla skriv- och åsiktsförbud i Sverige påminner i mycket om floran av internationella roliga historier om grannen. Typ: Hur känner man igen en dansk/svensk på en flygplats? Svar: Det är han som står och matar helikoptrarna med wienerbröd/Skogaholmslimpor.
Problemet är bara att de danska medierna tar sådant på allvar. Liksom deras svenska hejarklack Sverigedemokraterna.
Följaktligen har det varit full rulle i min mejlbox. Danska journalister är kränkta över att jag inte tar deras Sverigehistorier på allvar. Sverigedemokraterna är alltid kränkta. Det har varit ett liv och ett kiv.
Allt gott och väl om det inte vore det där med ballongerna. Det var lätt att avfärda föreställningar om att svenska medier var förbjudna att använda andra ord än ”EU-immigranter” om de romska tiggarna, eller att svenska medier inte fick diskutera konstens frihet, problem i skolorna, invandring, sexism, åldersdiskriminering och andra lika frekventa ämnen i den svenska debatten.
Men med ballongerna blev det mer knepigt. Jyllands-Posten, en av Danmarks största tidningar hade, i upptakten till en story om hur Sverige skulle räddas med danska radiosändningar, en skakande bild av förtrycket i grannlandet. Redan vid ankomsten till Sverige möts den förbluffade danske besökaren av skyltar som proklamerar BALLONGFÖRBUD, föreställande en liten ballong med rött förbudsstreck över. Det lät för dumt för att bara vara påhittat. På hemväg från Danmark bedrev jag (icke tillräckligt) undersökande journalistik och fann dylika förbudsskyltar på Malmö Central som bara tycktes gälla rulltrapporna med lågt i tak mellan centralhallen och perrongerna. Partiellt förbud således, de svenska barnen kunde andas ut.
Våldsamma protester strömmade in från danska journalister. En kollega på en av de danska huvudstadstidningarna berättade att det svenska ballongförbudet var mycket känt i Danmark, en rolig historia sedan många år. Och absolut sant. Och därmed också ett ytterst illustrativt exempel på svensk mentalitet, glädjedödare, barnplågare och muslimkramare som vi är.
Mystiken tätnade. Men inte länge, för jag fick också mejl från bland andra elektrikern Anders Bengtsson som arbetar i Citytunneln i Malmö och lokföraren Martin Claesson. De bekräftade att det rådde ballongförbud i Citytunneln sedan 2011. Skälet var enkelt. Heliumfyllda ballonger och 16 000 volt i kontaktledningarna är bokstavligen en explosiv kombination. Vid en olycka då en förrymd ballong mötte kontaktledning sprängdes ledningen sönder och det uppstod en krater i betongtaket. Konsekvenserna blev tågstopp, evakuering av tågpassagerare inne i tunneln och fyra timmars försening.
Därför förbudsskyltar på Malmö Central. Men problemet är att de rivs ner av fulla danska turister som betraktar dem som lysande souvenirer. Som tyskar med älgskyltar.
En svensk lokförare som varit i kontakt med danska Banestyrelsen frågade om man inte hade samma problem i Danmark. Det hade man. Men myndigheterna hade inte vågat ingripa eftersom storyn om det svenska ballongförbudet har lett till flera års dansk munterhet. Precis som min danske kollega så triumferande slog mig i huvudet med.
Här finns en intressant sensmoral som förvisso pekar på en skillnad mellan dansk och svensk mentalitet. I Danmark riskerar man hellre en olycka med följande tågförseningar än vådan av att bli jämförd med en svensk.
Svenska folket har ingen aning om att det råder ballongförbud i Citytunneln i Malmö. Än mindre att danskarna tror att förbudet är generellt i hela Sverige.
Och skälet till att framför allt danska medier så intensivt biter sig fast i berättelser om Sverige som ett galet land, framför allt när det gäller ”politisk korrekthet”, vilket på danska betyder att man är för tolerant och för lite främlingsfientlig, är lätt att förstå. För om Sverige är galet blir Danmark normalt.
Om det är onormalt med en generös invandringspolitik, är det normalt med xenofobi. Om det är onormalt att försöka hjälpa rumänska romer, så blir det normalt att förbjuda sådan hjälp och se till så att romerna packar sig iväg till Sverige.
De groteska nidbilderna av Sverige i danska medier är alltså inte till för att angripa Sverige, utan för att försvara Danmark.
Fast det var förargligt att det fanns ett korn av sanning i den där skadeglatt danska historien om ballongerna i Malmö Citytunnel.
För övrigt anser jag att ...
… det var en tidsfråga innan ännu en officiell förklaring till misslyckad tågtrafik skulle dyka upp. På vintern är det för kallt för tåg, och snö, och på hösten för blött och för många löv, som bekant. Och nu? Självklart, nu var det för varmt.
… den allmänna värnplikten bör återinföras och att det var en välsignelse – dock ej av religiös art – att ”Den blomstertid nu kommer” åter får sjungas på svenska skolavslutningar.