Det är medeltid – på 2000-talet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag hade tänkt undvika Gaza och Israel och det permanenta vansinnet i Mellanöstern som präglat inte bara de senaste veckorna utan i princip alla de årtionden som förflutit sedan jag sattes i söndagsskolan för att lära mig sagorna om det hel-iga landet och hela den religiösa vidskeplighet som är och förblir fundamentet för världens miserabla tillstånd än i dag.

Det är förnedrande för mänskligheten. Ibland är det så ömkligt att man bara vill skrika rakt ut: lägg för fan av era jävla idioter! Lägg av med era självmordsbomber, era raketer, era stridsvagnar, era massakrer och er eviga vedergällning. Ni lever medeltiden i 2000-talet. Lägg av!

Vill man skrika. Men det gör man ju inte. Man tittar på Aktuellt och suckar. Man tänker å ena sidan, å andra sidan. Man förfas-as och man undrar om det någonsin i vår livstid kommer att bli fred och frid och frihet bland alla höjder och remsor och banker och öknar av blod och tårar?

Man ser sprängda barn och läser om terror. Det är öga för öga och tand för tand. Hämnd är viktigare än allt annat. Den driver den primitiva maskinen vidare, år efter år, och vi ser nya bilder värre än de förra, nya rubriker och vittnesmål men tröttheten tar ut sin rätt och ibland är alltihop som en eländig gammal tapet som alltid tycks finnas där i fonden av våra liv. Eller en uttjatad Rubiks kub som ingen lyckats lösa och till slut kast-at i väggen i ren frustration.

Vietnam. Sydafrika. Berlinmuren. Jugoslavien. Det var inte lätt, det tog tid, men det gick att nå fram till civilisation och något slags fred. Kommer det någonsin att gå i Mellanöstern? Peace in our time? Det känns inte som att särskilt mycket talar för det i dag.

Varje attack, varje övergrepp ger bränsle till en reaktion. Så fortsätter våldets ping-pong, med bara förlorare och absolut ingenting att glädjas över.

Jag kan – självklart – uppröras över det israeliska övervåldet. Lika mycket får talet om utrotning av staten Israel mig att må illa. Men hur man kan välja att ta definitiv position som antingen pro-Israel eller pro-Hamas är för mig en gåta. Den sort-ens förenklade ställningstagande är av samma kaliber som den eviga konflikten i sig.

Och över alltihop svävar religionens mentala bedövningsmedel – för man måste ju komma ihåg att be mellan attackerna. Annars skulle det ju se ut som vilken våldsorgie som helst.