Låtsas oroa sig för barnens rädsla, i stället för deras framtid
Greta Thunberg la förra helgen upp en svartvit bild på sig själv från resan i Amerika där hon önskade sina följare glad Halloween med texten: ”När det kommer till att skrämma upp klimatförnekare behöver jag uppenbarligen inte ens klä ut mig”.
På hemmaplan publicerade Svenska Dagbladets ledarsida ett något mindre lyckat försök att knyta ihop allhelgonahelgen med klimatrörelsen i texten ”De som skrämmer barn med klimatet”.
Att barnen har en central plats i klimatdebatten är naturligt. Påminnelsen om framtida generationer är själva utgångspunkten för att människor ska orka bry sig om att källsortera och protestera mot planerna på ett oljeraffinaderi i närområdet. Barn och ungdomar har dessutom själva gjort sig till huvudfigurerna i de skolstrejker som Greta Thunberg initierade för ett drygt år sedan. Bilderna på klimatkidsen från världens alla hörn är PR-mässigt perfekta. De kommunicerar oskuld, ilska, kollektiv kraft och kampvilja. Cyniskt uttryckt: klimatrörelsen HAR nytta av barnen.
Klimatförnekarna och business as usual-typerna har haft svårare med förhållningssättet till de yngre generationerna, men på slutet har något hänt.
Det började med attackerna mot Greta Thunberg: Äntligen fick förnekare och klimatmisantroper en konkret måltavla av kött och blod att projicera sina neuroser på. Idéerna att hon drivs av dolda kommersiella krafter har varit så återkommande att de slagit rot både här och där. Hand i hand med detta har anklagelserna om att klimatkrisen används för att ”skrämma” barn börjat höras på olika håll.
Svenska Dagbladets ledarstick är ett sorts bakvänt försök att annektera barnperspektivet i klimatdebatten. Texten i sig är så bisarr i sina anspråk att det nästan är rörande (om än inte lika rörande som när samma skribent konsekvent benämnde Greta Thunberg ”flickan” i en text tidigare i höstas). Med en underrubrik som hävdar att klimatfrågan har potential att bli ”lika fundamentalistisk som hederskulturen” har hästarna, så att säga, släppts lösa.
Om man ska tro den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet – tidningen har för övrigt Sveriges bästa klimatbevakning på nyhetsplats – är det akuta problemet lärare som skrämmer upp elever till dödsångest och uppgivenhet i klimatets namn. ”Att använda sin egen rädsla och religiösa övertygelser för att sätta skräck i barn är heller inget nytt fenomen. (…) Skolan har dessvärre blivit en plats där sådant kan få spelrum”, menar Tove Lifvendahl och ondgör sig också över att svenska skolbarn får lära sig att FN:s klimatpanel IPCC ”äger sanningen om klimatfrågan”.
Klimatrörelsen som en religiös undergångskult bland andra, alltså.
Världens samlade forskarkår som en röst som behöver ifrågasättas.
Kanske blandade Svenskans ledarredaktion något extra starkt i allhelgona-punschen i helgen. Rimligtvis har det inte undgått Lifvendahl att det tvärtemot hennes svajiga tesbygge är skolbarn världen över som utgör själva motbilden till apati i klimatfrågan. Att en svensk dagstidning av bara farten lånar ut sig till konspiratoriska klimatrelativiseringar, hemmahörande på internets omedelbara slasksajter, kan tyckas som ett oförargligt intellektuellt haveri i det lilla, men det är framför allt en del i en större rörelse just nu. Den som med alla medel letar efter sätt att underminera skolungdomars klimatuppvaknande världen över. Den som låtsas oroa sig för barnens rädsla, för att slippa prata om deras faktiska framtid.