Jag undrar vad som hänt min galna granne?
Ungefär två sekunder efter att jag skrivit på kontraktet sa min hyresvärd, som i förbifarten:
– Just det, grannen i lägenheten bredvid är psykiskt sjuk. Undvik all kontakt med henne.
Jag tänkte inte mer på saken. Jag var genomlycklig över det faktum att min hyresvärd, en kabarédansös gift med en regissör vid en av Paris otaliga teatrar, vågade hyra ut till en utlänning som saknade franska referenser.
En dag stod grannen plötsligt utanför dörren när jag var på väg ut. En oansenlig kvinna i övre medelåldern som glodde på mig utan att se generad ut. Jag skyndade mig nedför trappan.
Efter några månader började hon dra igång olika nattliga projekt på vår gemensamma trappavsats utan något uppenbart mål. Plankor och prylar skulle flyttas, dörrar smällas i hårt och ibland var radion på på högsta volym.
I början sa jag ifrån och hon ursäktade sig, men efter ett tag hjälpte det inte längre. Grannen kom med motanklagelser: Jag var del av hyreshusets maffia som komplotterade mot henne, hon visste nog att jag sprang ärenden åt monsieur Elhajoui på femte våningen. Det visade sig att hela huset plågats av hennes närvaro till och från i tjugo år. Men det hade snabbt blivit sämre på slutet.
Grannen har inga anhöriga i Paris, fick jag veta. Det närmsta var en syster någonstans i Iran.
– Hur många människor har du dödat i Sverige innan du kom hit? Go home en Suède! ropade hon vid ett par tillfällen i en fantasifull blandning av franska och engelska, när jag kom hem på kvällarna. Utöver paranoia visade hon allteftersom upp en imponerande utstuderad ondska för att förstöra mitt liv. Min då helt nya pojkvän var på ett av sina första besök när hon gensköt honom och sa:
– Så du är den senaste av alla hundratals män som springer här.
Jag hade viss uppförsbacke i vår relation ett tag efter det.
Vi ringde polisen flera gånger när hon stökade på nätterna. När de då och då dök upp – tanter som stör ordningen är inte den mest prioriterade frågan hos Parispolisens nattpatrull – barrikaderade hon sig i sin lägenhet och vägrade öppna. Och trots hela husets gemensamma försök att få henne hjälpt hände absolut ingenting. De sociala myndigheterna stod också handfallna: Så länge hon inte innebar någon fysisk fara för sig själv eller andra kan de inte ingripa.
Så varför flyttar man inte då? Ja, för att Paris hyresmarknad är vad den är och för att hon faktiskt emellanåt höll sig lugn i veckor i sträck mellan utbrotten.
Det är djupt frustrerande att se en människa förfalla mentalt och inte kunna göra något. Men när man vaknar för tredje natten i rad av att någon målmedvetet bankar i ens vägg vill den där empatin inte riktigt infinna sig. Så jag bad henne omväxlande att sluta, lugna ner sig, dra åt helvete, söka hjälp. Vi skrek åt varandra minst ett par gånger i veckan. Ibland ville hon bara berätta om alla inbrott hon haft, alla människor som var ute efter henne och jag lyssnade tålmodigt på hennes hallucinationer och försökte komma med råd (”flytta” var det mest frekventa). Jag pratade med psykologer för att förstå hur man skulle bemöta någon med drag av paranoia och schizofreni. Inget hjälpte, mer än för stunden. Hur det nu gick till blev det till slut en sorts ritual. Grannen med sina nattliga kriser – en ständig påminnelse om hur jävligt livet faktiskt kan vara – och jag, pendlande mellan medmänsklighet och nervsammanbrott.
När hon inte syntes till i våras och fortfarande var borta efter sommarsemestern andades huset kollektivt ut. Ytterligare ett par månader senare har det börjat kännas lite ödsligt. Ett halvår har gått nu, hennes lägenhet står orörd, och livet är lättare för oss andra. Men ibland undrar jag ändå vad som hänt med min galna granne. Lyssnar någon annan på hennes ångest nu?