Gör taxifärden trevligare byt till P1 eller stäng av
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag måste berätta! Två gånger på mindre än en vecka har jag råkat ut för något som jag knappt trodde skulle kunna hända: jag klev in i en taxibil där föraren satt i godan ro och lyssnade på P 1!!! Det kan inte vara en slump. Två gånger på en vecka!
När jag som kund uttryckte mitt gillande över stationsvalet var det som att trycka på en knapp. Bägge förarna berättade villigt. De visade sig vara f d reklamradiomissbrukare som slentrianmässigt år efter år torterat sig själva (och sina passagerare) med ”den bästa musiken just nu” från ”Sveriges hitstation nummer ett”.
Till slut hade de kommit till vägs ände, och nu satt de lyckliga och lugna med stillsamt prat och intellektuell substans som underhållning under de långa körpassen. Och jag njöt i fulla drag.
För jag är en sån som vänligen ber taxichauffören att stänga av radion, så snart jag kommit in i bilen. Normalt sett brukar en sådan förfrågan respekteras. Ibland med en liten kommentar typ: ”Visst, det är du som betalar.”
En gång har jag däremot blivit utslängd. Den eldfängde taxichauffören gick fullständigt i taket, tvärnitade bilen och vrålade att det minsann var han som bestämde om radion och jag skulle bara ut, ut, ut! Jag gav honom en enkrona och lämnade bilen.
Detta handlar inte om att jag är nån intellektuell snobb som älskar P 1 för att det är så fint och bra. Det handlar om att jag är en intellektuell snobb som avskyr den meningslösa babbel & bubbel-radion där debila människor gallskriker plattityder i takt med helt igenom överflödig musik. Så enkelt är det.
Fast egentligen är det värre än så. Jag har börjat hata ljud. Håll käften, tänker jag. Kan ni inte bara vara tysta?
Man ringer nånstans, spelar ingen roll vart. Eftersom den levande telefonisten är nedskuren blir man efter diverse knapp- och fyrkantstryckningar sittande i telefonkö och vips är det nån klåfingrig apa som är där och ”bjuder på musik medan ni väntar”. Det ingår i ett kundvårdskoncept. Musik, förresten? Häromdan blev jag sittande genom 2,5 Arja Saijonmaa-låtar innan jag la på. Det var ett ytterlighetsexempel. För det mesta är det färdigtuggad amerikansk mähämusik typ Mariah Carey som erbjuds. ”Lugna favoriter”, som det heter i det kommersiella radioträsket. Det är musik som valts ut för att vara oförarglig, och just därför driver mig till vansinne.
Likadant i väntrummet hos tandläkaren, i hissen, på sjukhuset, i livsmedelsaffären. Eller det värsta stället av dem alla: den svenska arbetsplatsen. Det ska vara ljud, ljud, ljud överallt.
Vår tids rädsla för tystnad. Skräcken för det plötsliga akustiska tomrummet. Det räcker inte med en mobiltelefon – nu ska den spela musik mellan samtalen. Det räcker inte med god mat – den måste överröstas med musik. Vår tid och tillvaro är redan proppfull med ljud. Ändå envisas någon med att ständigt klämma in mer ljud, på ständigt nya ställen. Kan ingen trycka på pausknappen? Eller åtminstone byta till P 1.