Hon gråter när jag sitter i kalsonger
Jag sitter i kalsongerna i köket och lyssnar på köksklockan.
Jag som inte ens visste att jag hade en.
Den står där och tickar nu. Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar inte ens.
Ute på gården står en flicka och gråter. Sexton, kanske sjutton år. Jag har aldrig sett henne förut.
Bredvid flickan sitter vad jag förmodar är hennes mamma och pappa. Två pålitliga källsorterare, det syns. Mamma och pappa samtalar lugnt, obekymrat. Under tiden pumpar pappa ett cykeldäck. Kanske diskuterar de huruvida fiskgratäng eller kalops vore gott ikväll. Kanske inte.
Alldeles framför dem står den förkrossade flickan och skriker ut sin gråt.
Det hinner slå mig att hon kanske är genomskinlig, men det är en teori jag tvingas förkasta.
På andra sidan fönstret. Jag förstår ingenting. Jag hör inte vad mamman och pappan säger till varandra. Bara flickans gråt. Och den köksklocka som uppenbarligen är min.
Det känns lite som att befinna sig i en examensfilm från valfri filmutbildning.
Till och med kaffet har kallnat.
Detta är en ledig dag och det finns saker jag längtat efter att göra en ledig dag.
Men nu har jag ingenting att göra.
Med modebloggarens sinne för rimlighet: jag har elva miljoner plagg i garderoben, men ingenting att ta på mig.
Förkyld är jag också. Eländet vet inga gränser.
Därför sitter jag i kalsongerna och tittar på en liten enaktare direkt från verkligheten.
Inga förändringar ännu. Flickan fortsätter gråta. Mamma och pappa pratar fiskgratäng.
Under min lediga dag skulle jag äntligen vinna Premier League med mitt QPR på FIFA 09, jag skulle komma ikapp med alla tv-serier folk pratar om, hinna läsa Carl Henning Wijkmarks senaste. Men jag har ingen lust. Jag orkar inte ens flytta mig till tv:n för att titta på ”2 1/2 män”.
Jag funderar en stund över om jag är deprimerad. Nej, inte deprimerad.
Jag sitter bara här och kommer ikapp. Skapar balans mellan vätskorna i hjärnan. Pausar.
Detta är en sådan dag då man upptäcker att ens väggar inte är vita. De är svagt gula. Eller att man äger en köksklocka. Vem kunde ana det.
Utanför har flickan slutat gråta. Pappan har cyklat iväg. Kanske har föräldrarna skilt sig. Kanske inte.