Ugglas låt handlar om vår rätt att gny
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Snälla, snälla, snälla.
Hände det inte något märkligt, när sångerskan och körledaren Caroline af Ugglas, 36, intog Melodifestivalens scen och sjöng sin Snälla, snälla?
Var det inte som om af Ugglas släckte ner högkonjunkturens hela glitterkultur med en enda ton?
Med en enda klagande ton.
En ton som mot alla odds förde henne till finalen i Globen.
”Jag ber dig snälla, snälla,
snälla, snälla
stanna kvar hos mig
för jag behöver ju dig.”
Men det var mer än den där klagande tonen.
Caroline af Ugglas bröt mot allt. Hon tog död på det uttjatade se-på-mig-blinget.
Hon var anti. Hon var vanlig. Hon var en av oss.
Janis Joplin-lik stod hon där på scenen.
En hes röst.
En vit klänning. Turkosasa stövlar med låg klack. Ett kroppsspråk som ingen någonsin har sett på en scen. Och så det där tunga elefantlyftet med det vänstra benet.
Också något nytt. Något som ingen tidigare hade sett.
”Ja, jag vet att det är
lågt att be
men jag skiter i det.”
Och Caroline af Ugglas har också lyckats skaka av sig de gamla tjejknepen. Här finns inga vickande höfter eller små energiska cirkelrörelser med handen.
Inga fjädrar.
Inga strumpeband.
Inget tutt-arrangemang.
Inget svallande hår.
Här finns bara den där sällsynta äktheten.
Ett känslogny som kommer inifrån. Som kommer någonstans långt inifrån kroppen.
Från smärtpunkten.
Från det där onda stället som gör oss så sörjiga i huvudet. Som gör att vi säger fel saker till fel personer. Och som gör att vi ångrar oss för vad vi sa. Och för vad vi gjorde. Ja, herregud, låt oss glömma allt det där.
”Jag kunde se.
Ja, jag kunde se
Jag såg att du var på väg till en annan kvinna bort från mig.”
Låtskrivaren Caroline Ugglas ”Snälla, snälla” handlar om vår rätt att gny. Om rätten att vara patetisk. Att vara lägre än det allra lägsta.
”Så snälla hjälp mig fatta
hjälp mig att förstå.
Ja, vad har jag gjort för fel
Som har fått dig att gå?”
Men ni hör väl tonfallet?
Det där äkta. Och det är just den där sällsynta äktheten som får de andra stjärnorna att blekna. Att slockna som godnattlampor.
Så låt mig nu få göra en spaning in i lågkonjunkturens mörker. Sångaren och körledaren Caroline af Ugglas är steget före.
Det äkta skimrar långt där inne i det osäkra.
Äkthet och äkta känslor.