Människovärdet devalveras i kris

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Redan på håll syns det att allt inte står rätt till med familjen som kommer emot mig i backen. Mammans hopsnörda mun är som ett streck i ett blekt ansikte. Hon stirrar rakt fram. Barnet, en tjej på kanske nio–tio år, är helt stirrigt med tovigt hår och tårblöta kinder.

Pappan. Ja, vad ska jag säga. Han ser galen ut. Uppspärrade ögon och käkarna så hårt sammanbitna att man nästan kan höra hur plomberna krasar.

När vi är sju meter från varandra sliter han plötsligt loss sin hand ur dotterns. Han liksom slänger iväg hennes arm. Mellan de hopbitna tänderna ryter han: ”Håll käft! Håll käft för helvete, din jävla idiot!”.

För en kort sekund överväger jag att klippa till honom med en överraskande smäll mitt på truten. I stället går jag åt sidan och låter den stackars familjen fortsätta sin vandring mot något jag inte vill tänka på.

Flickans ansikte dröjer sig kvar hela dagen, men det finns inget jag kan göra. Jag känner dem inte, vet inte var de bor eller vart de var på väg. Kanske ordnade det upp sig, kanske bad pappan om ursäkt för sitt oförlåtliga sätt. Eller kanske är det bara så de har det.

Senare samma dag avslöjades att personalen på en förskola hade straffat en pojke genom att hälla peppar på hans tunga. Det skulle få honom att sluta säga fula ord.

Och dagen därpå kom nyheten om hur matkedjan Lidl förgiftat den mat man regelmässigt slänger från en av sina butiker. De anställda hällde ett frätande medel över maten, för att hindra hemlösa från att äta av de kasserade livsmedlen.

Just Lidl anses vara en av vinnarna i de nya kristiderna. Rapporter från bland annat England visar på stigande försäljning i takt med vikande konjunktur. Folk som tidigare snobbshoppat vänder sig nu till lågpriskedjorna för att få pengarna att räcka.

Så lågt kommer jag aldrig att sjunka. Efter den nästan overkligt cyniska nyheten förtjänar Lidl inget annat än massivt förakt. Jag har inget till övers för varken dem eller deras kunder.

Jag tror – eller befarar – att detta är sånt som händer i ett samhälle som mår dåligt. Det är förhoppningsvis för tidigt att dra slutsatser av enskilda händelser, men det är oftast så som mönster uppstår. Människovärdet devalveras i takt med börsnedgången, och krisstämningen föder den rädsla som urholkar själen.

Det borde väl vara tvärtom, att vi i tider som dessa försöker vara extra rädda om varandra?