Verklighetens ”Hunger games”
Vi lever i en tid där tidningar, radio och tv avgör vilka utsatta barn som får stanna: opinioner piskas upp, varefter Migrationsverket backar.
Godtycke och slump avgör, de barn som inte har turen att hamna i strålkastarljuset förpassas i regel i tysthet ut ur landet.
Verklighetens Hunger games är ingen vacker föreställning.
I den dystopiska filmen och boken som den är baserad på håller en vedervärdig regim invånarna under kontroll genom årliga hungerspel. 24 barn slåss mot varandra i ett tv-sänt gladiatorspel tills endast en överlevande finns kvar.
Berättelsen får mig att tänka på hur barn som flyr krig och förtryck behandlas i Sverige.
I tre akter
De få fall som över huvud taget uppmärksammas av medierna följer nästan utan undantag samma dramaturgi.
I akt ett är det rubriker, skarpa reaktioner från människorättsorganisationer och advokater, upprörda politiker och någon talesman från Migrationsverket som svarar undanglidande och defensivt.
Det här pågår några dagar innan myndigheten i akt två tänker om och stoppar eller låtsas stoppa utvisningen, i varje fall tillfälligt,
I den tredje och sista akten har det gått ett halvår, allmänheten har glömt just detta barn som antingen får stanna eller under största möjliga tystnad skickas ut ur landet.
Vi ser det hända hela tiden. Tvååriga Haddile får bo kvar hos fosterföräldrarna tills hennes mamma lokaliseras. Det kan tyckas vara ett självklart beslut, men är ett resultat av att redaktionerna tog sig an hennes öde och att människor upprördes.
”Utreds på nytt”
I andra fall hinner det inte ens startas namninsamlingar innan Migrationsverket ändrar sig. SVT rapporterade i söndags om en ettårig, i Sverige född flicka som skulle skickas till Irak, beroende på att ett passärende dragit ut på tiden.
Byråkraterna hickade till och skickade fort som ögat ut ett pressmeddelande om att hanteringen "gått för fort" och att barnet får stanna tills ärendet utretts på nytt, vad nu det kan tänkas betyda.
För några veckor sedan var det Ali, 15, som dominerade nyhetsflödet. En svårt traumatiserad pojke från Afghanistan som skulle sättas på ett plan till Italien, ett land han säger att han flydde från efter att ha utsatts för sexuella övergrepp och misshandel.
En tjänsteman på Migrationsverket försökte först ge polisen skulden för Ali, men då reportrarna fortsatte att ställa frågor kom myndigheten plötsligt fram till att "det i dagsläget är olämpligt att genomföra överföringen".
Vad hade hänt med Ali, Haddile och ettåringen med det krånglande passet om det inte blivit ståhej?
De hade med all sannolikhet gått samma öde till mötes som alla de barn som inte har haft turen att dra till sig redaktörernas intresse.
Djupt ovärdigt
Låt oss vara ärliga. Medierna tenderar att engagera sig i de fall som enklast väcker känslor. En söt tvååring som har övergivits av sin mamma och sedan misshandlats av hennes man är en tydlig berättelse om okänsliga paragrafryttare.
De få ärenden som uppmärksammas visar ofta prov på byråkratisk fyrkantighet, bristande fantasi och i värsta fall inkompetens.
Det är svårt att tänka sig att alla de avgöranden som sker i det tysta, som inte leder till namninsamlingar och protestmöten, utan undantag har hanterats oantastligt av myndigheten.
Jag kan inte heller frigöra mig från misstanken att Migrationsverket är betydligt mindre benäget att riva upp beslut då opinion uteblir.
Det är ett djupt ovärdigt spel vi bevittnar: din möjlighet att få en rättvis och korrekt bedömning ökar markant om du mot all förmodan lyckas hitta in i tidningar, radio och tv, lille vän.
Det är sent i september och Hunger games har gått ner från biograferna, men säljer ännu utmärkt på dvd.
LEDARE: Barnkonventionen bör bli lag i