Äntligen får min dotter se kvinnliga Star Wars-hjältar
Det kändes som en omfattande störning i Kraften – som om miljoner lättkränkta alt-högerkillar plötsligt skrek av skräck och sedan spammade nätet med ilskna, anonyma kommentarer. Den senaste Star Wars-filmen, ”The Last Jedi”, har nämligen visat sig vara den senaste fronten i kulturkriget.
Den här typen av film får nästan alltid bättre mottagande bland fans än recensenter, men för en gångs skull är det tvärtom. Enligt filmsajten Rotten Tomatoes sammanfattande betyg uppskattas filmen av 90 procent av kritikerna men blott 49 procent av tittarna, vilket är obegripligt lågt. (Kalkonen ”Batman v Superman” fick 63 procent av tittarna.)
Det tyder på att det finns många som går in och röstar ned filmen om och om igen, eller programmerar någon slags R2D2-algoritm att göra det, för att de verkligen hatar den.
En självutnämnd alt right-grupp hävdar också att de har gjort precis det, för att de avskyr den feminism och mångkultur som filmen påstås torgföra. Kvinnor i ledande roller, till råga på allt en batikhäxa med lila hår, och svarta och asiater. Nån kanske till och med är bög.
En talesman för gruppen säger till Huffington Post att han är ”trött på att män
porträtteras som idioter. Vi brukade styra samhället och jag vill se det igen. Det är därför jag röstade på Donald Trump.” Vilket nog är det sista man ska säga om man ogillar att män framstår som idioter. Men det säger något om hur förlusten av privilegier kan kännas som förtryck för den privilegierade.
Det finns definitivt en intellektuellt kvävande politisk korrekthet, som föredrar
kvotering framför kompetens, och vill stoppa diskussioner om eventuella olikheter mellan grupper. Men det är inte vad det handlar om här, utan om att kvinnor och minoriteter numera också får roller som brukade vara reserverade för vita män. Hur kan det provocera så mycket?
I den ursprungliga Star Wars-trilogin (1977–1983) finns det vid sidan av prinsessan Leia bara en enda kvinna som talar per film, och sammantaget gör de det i bara 1 minut och 3 sekunder av de 386 minuter filmerna pågår. (Även om scenen då Leia stryper Jabba med den kedja han fängslat henne i är en av de starkaste feministiska ögonblicken på film någonsin.)
Det har fått min Star Wars-älskande dotter att om och om igen fråga mig varför bara män får flyga rymdskepp och fäktas med lasersvärd. Jag brukade säga att det var för att det här hände för länge sedan, i en galax långt, långt borta, då man var lite mindre jämställd. Men nu kan hon äntligen se att kvinnor får delta på lika villkor, som politiska ledare och jediriddare, som hjältar och skurkar. Det är inte politisk korrekthet. Det är 2017.
Andra fans klagar på (spoilervarning) att Rey inte kommer från någon mäktig
jedifamilj och att Snoke visade sig vara en slajmig papperstiger. Men är inte det
filmens verkliga budskap? Reys betydelse har inte att göra med hennes föräldrar, utan hennes förmåga. Kylo Ren är farligare än Snoke, för han är inte född monster, utan väljer medvetet mörkret.
Strunt i kön, nation och klass, och glöm profetior och öden. Vi är inte vår bakgrund, vi är vad vi väljer att bli.
Se där, ett provocerande individualistiskt budskap som säkert kan få identitetspolitiker både till höger och vänster att rösta ned ”The Last Jedi” ännu lägre.
Bästa Star Wars-teorin
Tänk om Jar Jar Binks i hemlighet var en Sith-lord? Hans töntiga beteende var bara en fasad för att manipulera alla och ge all makt åt Kejsaren.
Näst bästa Star Wars-teorin
Rey kanske är en Palpatine. Hon fäktas som kejsaren, och verkar ha lika mycket kraft och ilska som den gamle stöten.