Krav på dödsstraff är omänskligt mänskligt
Ibland krävs det en poet.
Jag har redan halkat runt på nätet i alldeles för många timmar, från morgonsidornas analyser till nätforumens hämndlystna träskmarker. New Yorks första aveny har redan vaknat. De amerikanska tidningarna har sedan länge gått vidare från händelserna i Norge: en blond terrorist är som min kompis Ben uttryckte saken ”ingen riktig terrorist”.
Jag har inte gått vidare. Inte författaren Bodil Malmsten heller. På sin loggbok skriver hon, den forna poeten, fint om Anders Behring Breivik, och om hämndlystnad:
”Jag vill att han aldrig mer ska få prata med någon människa, inte få hålla i en penna, aldrig läsa en bok.
Att han ska vara instängd ensam i sin skalle till dess han fattar vad han har gjort.”
Jag tänker på Rudolf Hess. Efter Nürnbergprocessen placerades han tillsammans med sex andra nazistledare i Spandaus militärfängelse. När de andra dog eller frigavs blev Hess ensam kvar.
Under mer än tjugo år levde han som ensam fånge i ett fängelse byggt för 600 interner.
Man kan säga att han, i praktiken, dömdes till livstids ensamhet.
En man på en bar vid sextiotredje gatan, han heter Jeff, frågar mig om den norske massmördaren kommer att få dödsstraff eller livstids fängelse. När jag säger att Norges maxstraff är 21 års fängelse skakar han på huvudet och säger: ”You scandinavians are crazy.”
Svenskarnas förhållande till dödsstraffet är egendomligt. I den samhällsbarometer som Sifo gav ut 2006 svarade 33 procent att det finns brott som skulle kunna motivera dödsstraff.
Ändå finns knappt en enda politiker som propagerar för dödsstraff, knappt ens de värsta dårarna på Sverigedemokraternas riksdagslista.
Samtidigt som utrikesminister Carl Bildt iskallt uppger sig ”välkomna beskedet” att amerikanska trupper lönnmördat ärkefienden Usama Bin Ladin.
På New Yorks gator stod brandmän på sina bilar och skrek av lycka.
Synen på människans okränkbara värde: förändras spelreglerna när en fiende så fatalt väljer att angripa samma idé?
Eller blir de tvärtom ännu viktigare?
Och nu, tomrummet däremellan. Å ena sidan tidningarnas analyser och maktens värdighet. Å andra sidan skriket ur folkdjupet, nätforumens fantasier om hur Breivik borde torteras till döds.
Och det mänskliga i att vilja straffa någon till döden, och det omänskliga i att kräva det.
Precis så enkelt, precis så svårt.