Går känslor att köpa som råolja?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är en familj i kris.

Hon är en kirurg som räddar barn intill utmattningens gräns. Han är en kreativ, ekonomiskt oberoende nätguru på väg till Bangkok i en privatjet för att skriva under ett miljonkontrakt med en penna gjord av mammutben.

Så är det lilla Jackie, det framgångsrika parets dotter som hellre tittar ut mot stjärnorna och big bang än ser in i sina föräldrars urskuldande ögon.

Och så huvudpersonen: Gloria. Det filippinska hembiträdet, som bär hela det globala dramat på sina axlar. Hon som har lämnat sina två söner i Filippinerna, för att i stället ösa sin kärlek över Jackie på Manhattan i New York.

Det här är upptakten till regissören Lukas Moodyssons film Mammut som hade världspremiär i Stockholm i måndags.

Och därmed satte Moodysson fingret på ett intressant och ännu inte genomdiskuterat ämne.

Den känslomässiga arbetskraften.

Har vår uppskruvade livsstil i väst skapat någon sorts känslomässigt tomrum? kan man kanske undra. Har närhet, intimitet och kärlek blivit något slags bristvara här hos oss?

Nej.

Inte så, att vi inte längre har förmågan att känna. Nej, så illa är det väl inte? Eller hur? Men vi har ju fan inte tid. Det är ju ändå en hel del som vi måste åtgärda. Olika uppgifter, uppdrag och projekt som måste ros i hamn.

Och när vi inte längre orkar. När vi inte längre orkar och har tid med intimitet och närhet, då blir ju det här med importen som en sorts nödvändighet.

Att vi måste importera kärlek och omsorg utifrån.

Att vi måste handla in andra människors ögon, händer, läppar och hud.

Att vi måste köpa närvaro och uppmärksamhet från människor i de fattiga länderna.

Miljontals människor rör sig redan över klotet med en resväska packad med det enda som de kan sälja till oss. Värme. Närhet. Tillit.

Och de här känslomässiga arbetarna rör sig alla i en speciell riktning.

De rör sig från söder till norr eller från öst till väst.

Och nu till själva knäckfrågan:

Är kärlek som vilken råvara som helst? Är det så vi ska uppfatta det hela? Är kärlek att likställa med tio fat råolja eller ett ton järn?

Ja, var ska människokärleken placeras i den globala kapitalismens iskalla och växande öga?

Vad har du för uppfattning i den här frågan?