Hela Jämtland har dumpats i stan och jag förstår varför
Stockholm har jag alltid tyckt om men jag kom på att jag älskar staden under ett valmöte i Vitabergsparken 1982. Anna Lindh talade och Svante Thuresson sjöng men det var inte de som väckte min kärlek, det var en kuf nedanför scenen med byxorna på trekvart och en Leica, världens finaste småbildskamera, runt halsen.
Där jag kommer ifrån, en småstad i Värmland, hade en sådan karl väckt en viss munterhet, men i Vitabergsparken var han en självklarhet bland andra självklarheter, för i storstaden är alla välkomna.
Mellan 2006 och 2015 växte befolkningen i Stockholms innerstad med 47 300 personer, från 290 724 till 338 024. Det är som om hela Enköping plus Sveg och Mörbylånga bosatt sig innanför tullarna.
Det märks. Trängseln i stan börjar bli besvärande. När jag cyklar till tidningen på morgnarna tävlar privatbilar, bussar, lastbilar, taxi, motorcyklar, mopeder och cyklister om gatuutrymmet som blir allt mer klaustrofobiskt. Plus fotgängare som kliver rakt ut i gatan.
I varenda korsning är det rödljuskörningar och alla hatar vi lycraklädda män på racercyklar som använder staden som sin privata träningslokal.
När jag tänker efter kanske kärleken väcktes redan under mina första veckor som vikarie på Expressen. Jag var ju intresserad av Östeuropa och hade haft en regelbunden kolumn i Gefle Dagblad men där kände jag att mitt intresse var en lustighet som man fick ha överseende med.
I storstaden var alla specialkunskaper en tillgång. Är du hemma på Albanien? Skitbra! Jag har för mig att en kollega var expert på ingenjör Andrées polarexpedition, en ledarskribent kunde allt om klassisk musik, där fanns en internationell auktoritet på jazz och naturligtvis den vanliga spionnörden som sa ”kamraterna” när han talade om Säpo.
Hela Stockholms stad ökade med 140 631 invånare mellan 2006 och 2015. Det är som om hela Jämtland plus min födelsestad Säffle skulle tömmas och placeras här, på en plätt mark vid Östersjön.
När jag skriver detta lyfter jag blicken och ser en väldigt tatuerad hårdrocksfanatiker med keps på huvudet, ett före detta flyktingbarn från en håla i nordöstra Polen och en skojlöpsedel med förre KD-ledaren Göran Hägglund som jag länge undrat varför den sitter där den sitter.
Visst är det ett problem att Stockholm växer och växer. Det är ett problem för stockholmarna och ett bekymmer för resten av landet.
Med det sagt vill jag också säga: Jag förstår varför så många längtar hit.