En krossad man
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns en historia om Janne Josefsson som alltid återkommer.
Han är tio år gammal och står i en hiss med sin mamma. Hon har precis blivit förnedrad på ett socialkontor, av en tjänstekvinna med håret uppsatt i stram knut. I hissen ned börjar hon gråta.
Underförstått var det där och då han blev en hämnare med maktmissbrukarnas blod på sina händer.
Jag har sett Josefsson berätta samma historia flera gånger.
Varje gång har jag tänkt på Lars Danielsson.
År 2007 har hatet mot det gråa, anonyma maktmissbruket begåvats med ett ansikte.
Jag tittar på bilderna i vårt arkiv.
Ansiktet är stramt och ansträngt. Tunt hår. Små svarta kornögon. Lite för stor kostym och tråkig slips. Det besvärade leendet som lika gärna kan misstas som självgott.
Lars Danielsson ser verkligen ut som en maktmissbrukande tjänsteman.
Som en som fuskar i Monopol.
Jag är tveksam till att kritiken mot Danielsson hade varit lika brutal om han hade begåvats med ett utseende som Thomas Bodströms.
Nu gestaltar han i stället den där svala överheten alla svikna och maktlösa vill hämnas på. Lars Danielsson har kommit att bli hela Sveriges elaka socialtant med stram hårknut i nacken.
Han ska hängas högt, flås levande och helst även inmundigas med en god Chianti.
Förra veckan bevisade Katastrofkommissionen att Danielssons uppgifter om vad han gjorde den där annandagen inte stämmer. Det är viktigt. Makten ska granskas. Svar ska utkrävas.
Men när blir jakten på sanningen en jakt efter offer?
Drevet kan vara förföriskt och berusande. Men det saknar aldrig offer.
Min egen tidning har exempelvis pekat ut Danielsson med orden ”LÖGNARE” över hela förstasidan.
Vad gör det med en människa? Vad gör det med hans barn?
Jag vet inte.
Jag vet bara att någonting i mig brister när Lars Danielsson i en radiointervju säger:
– Jag är en krossad man.
Med all respekt för den vrede som alla drabbade måste känna mot den handlingsförlamade maktapparaten i allmänhet och Danielssons svarta eller vita lögner i synnerhet:
Vi ska inte glömma, men vi kan förlåta.
Snart drar vi journalister, och lynchmobben med oss, vidare till nästa syndabock. Kvar står ännu en personlig tragedi i spåren av den stora katastrofen. Ännu en krossad man.
Jag vet inte vem som blir lyckligare av det.