Clownbyxans tid
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Detta med byxor är ett kapitel för sig. Åtminstone om man är uppvuxen med klassiska 501:or som det självklara valet för allt från barndop till konferens. Då uppstår en viss osäkerhet när man plötsligt blir stående i ett par byxor.
Hur gör man? Det där med att nypa och dra i framvecken då man sätter sig – är det inte lite fjolligt?
Vi som aldrig lärde oss bära byxor utan att känna oss utklädda. Det är nog det det handlar om. En klassfråga, sannolikt.
Vi var inte predestinerade för framgång och fick aldrig adekvat byxträning.
Därför ler jag på gränsen till gapflabb när Dagens Industri slår till med dräparrubriken: ”Så bär du upp din framgångsbyxa.”
Artikeln handlar om det kraftiga uppsvinget för en viss typ av byxa, som analogt med sin välsituerade målgrupp fått benämningen framgångsbyxa.
Framgångsbyxan definieras av sin färg. Den är nämligen röd. Och då vet vi alla exakt vilken typ av framgångsrika herrar vi har att göra med. Noppe Lewenhaupt. Aje Philipson. Kungen. De var pionjärerna i den rödbyxrevival som nu sveper över landets öfre delar.
Röd byxa, vit skjorta, blå blazer med guldknappar och näsduk i bröstfickan. Det låter som en clowndräkt men är alltså signalementet på framgång i sommartid.
Raka motsatsen till framgångsbyxan måste vara loserbyxan, buren utan någon som helst antydan till ambition eller talang. Den är minst lika clownkomisk som nopparnas röda slacks, och dessvärre betydligt vanligare.
Det är tyngdlagsjeansen, där byxbaken hänger så långt ner att bältet nästan skaver i knävecken. Ni har alla sett detta bisarra mode. Många har anammat det, medan de flesta av oss skakar klentroget på huvudet. Det ser nämligen helt efterblivet ut att bära sina byxor på det viset, och jag har personligen väldigt svårt att ta dess bärare på allvar. Som framgångssignal är den nog ganska misslyckad.
Fast nu är det sommar och dags för en tredje clownbyxa. Den vanligaste av dem alla, nämligen den egendomliga sorts fritidsbyxa som inte kan bestämma sig och därför varken är kort eller lång. Den slutar strax under knäskålen och kan säkert vara käck om man har som yrke att vada i strandbrynet eller om man är åtta år gammal. På alla andra ser den bara barnslig ut.
För egen del skulle jag hellre såga av benen än bli sedd i trekvartsbyxa. Men smaken är ju som baken, och jag har förstått att den säljer.
Det finns ju fölk till allt, som min vän värmlänningen säger.