Vikten av att hålla en socialliberal sysselsatt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ryssen, Bert Karlsson, spriten, araben, polske arbetaren, dansbanan – alltid är det något socialliberaler är skräckslagna över. Det är svårt att inte tycka synd om de små liven.
Tricket med nervsvaga personer av det där slaget är att hålla dem sysselsatta. Varje timme, dygnet runt. För så snart de får en minut ledig börjar de tänka. Och då är det för sent. Det var så vi fick pensionssystemet, Bengt Westerberg och cykelhjälmen.
Det finns motmedel: alla dessa socialliberala ledarsidor. Landshövdinge-, ambassadörs- och generaldirektörsposter. Låt socialliberalerna finna frid i tabeller, utredningar och delegationer, någonstans där vanligt folk inte störs.
Men ibland misslyckas det. Långhelgerna är särskilt riskabla. Se bara på Dagens Nyheters ledarsida, en av dessa fristäder för skrämda socialliberaler.
Någon, oklart vem, lämnade DN:s politiske redaktör, Niklas Ekdal, sysslolös ett par timmar över nyår. Mer krävdes det inte för att han skulle sluka tre vetenskapliga böcker. Den 4 januari kunde vi läsa resultatet:
”Jag har haft svårt att sätta ned foten i denna känsliga fråga”, erkände han och fortsatte: ”Jag har först nu lyckats gå ner ett par kilo i vikt.”
En svårbegriplig association för de flesta, men inte för en socialliberal.
Det handlade om mat. Ska vi själva få bestämma vad och hur vi äter? Ekdal:
”Som svensk socialliberal med skolbetyg fyra i hemkunskap är jag förstås av en annan mening. Övervikten är en politisk fråga, och det är hög tid att börja behandla den som en sådan.”
Ja, ni förstår. Ett par timmar utan sysselsättning och detta är resultatet. Fett och socker tar ”lika många liv som aids, malaria och krig”. Ur skräcken växer kraven: ”Varningstexter på alla livsmedelsförpackningar”, ”en extra skatt på fett och socker”.
Den 5 januari måste någon ha slängt åt DN:s ledarredaktion Statistisk årsbok, eller något annat lugnande. För i några månader syntes inga tydliga tecken av fettfasan. Men så fick tydligen redaktionen en ledig halvtimme på långfredagen. Det blev en huvudledare, mest om läsk och kex:
”Socker är de snälla flickornas drog”, socker påverkar råttors hjärnor ”på ett sätt som motsvarar förändringarna vid alkohol- och nikotinberoende”. Konsumenterna står hjälplösa inför ”varuhusens enorma utbud av söta och feta livsmedel”. Kalorier blir ”inte färre för att man räknar dem”.
Läbbigt. Nu är frågan: Vem ska ta ansvar för det här? Svaret är givet: DN har valt att anställa socialliberaler. Tidningen får säkert bidrag för att ta hand om dem. Bra. Men om DN:s socialliberaler har tid att bli rädda av vanliga snabbköp är något fel.
Det är dags för DN att ta socialt ansvar för sina socialliberaler.