Bidlindustrin behandlas ovärdigt - och farligt
Svensk industriproduktion faller nu raskt. Några jämförelser bakåt i tiden går inte längre att göra, då tvingas man gå så långt tillbaka att siffrorna blir snudd på meningslösa. Produktionen i verkstadsindustrin har halverats på några månader. Situationen är alltså dramatisk och hotfull.
Konkret står frågan bland annat så här: det ligger i korten att Volvo och Saab försvinner. Antingen genom att företagen går i konkurs eller säljs iväg till ägare som är helt likgiltiga inför svenska industriintressen. Ena dagen sägs att dessa industriklenoder är på väg till Kina. Nästa dag bönar och ber någon direktör om att få bli uppköpt av tyskar som öppet säger att svenska bilar inte duger.
Dagen därpå visar det sig att de räddningspaket som storstilat utlovats, inte går att utnyttja. Det som nu sker med svensk bilindustri är både ovärdigt och farligt. I vågskålen ligger människor, kunskap, stora ekonomiska värden. Samtidigt som svensk industri leds till slaktbänken, förklarade moderaternas partisekreterare nyligen, att han ville ha ett nytt näringsliv.
Ibland har ekonomer talat om betydelsen av ”kreativ destruktion”, en darwinistisk variant av konkurrens. Men Per Schlingmann talade inte i ekonomiska termer, han klädde sina tankar i andra, allvarligare ord. Det svenska näringslivet brister, enligt Schlingmann, inte i första hand i effektivitet, utan i moral. Moderaternas partisekreterare var besviken på de svenska företagarna.
Det som nu pågår, och som känns in på bara skinnet för hundratusentals svenskar, måste i den schlingmannska världsbilden ses som både naturligt och positivt, ett slags ”moralisk destruktion”. De moraliskt underlägsna svenska företagen – syndarna – slås ut. Kvar blir de goda, de rättfärdiga, eller med Schlingmanns favoritadjektiv: De moderna.
Att det syndiga Saab nu är på väg att försvinna, eller ätas upp av det moraliskt högtstående Fiat, är kanske för många bilbyggare i Västsverige en aning överraskande. Men enligt den schlingmannska logiken, rätt. De saktmodiga ska besitta jorden, eller i vart fall bilparken. Jag kan inte uppfatta detta på annat vis än att moderaternas budskap till industrisverige är: rätt åt er.
Per Schlingmanns, Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs mästrande av svenskt näringsliv har blivit ett tema i krisens Sverige. Det löper parallellt med deras passivitet när det gäller att aktivt ingripa för att det ska finnas någon industri att moralisera över om fem år. Kusinerna Wallenberg gjorde ett tappert försök när de protesterade mot de schlingmannska moralkakorna. Men wallenbergarna har spelat bort sin trovärdighet i dessa frågor. Självklart vet Schlingmann om allt detta. Han avser inte att verkligen pressa exportföretagen till högre moral när det gäller arbetsvillkor i tredje världen, mutor eller belöningsmodeller. Han skulle aldrig på allvar drömma om att bryta sitt partis beroende av ”det gamla” näringslivet. Han gör bara ännu ett utspel vars syfte är att förskjuta uppmärksamheten från det viktiga till det oviktiga.
Dessa upptåg har blivit politikens kärna. När det gäller hårda beslut snarare än utspel, säger regeringen Reinfeldt pass – som vanligt. Alla tankar på att ens tillfälligt ta ett ägaransvar för bilindustrin avfärdas. Efter marknadens kollaps har regeringen bara ett besked: marknaden ska lösa problemen.
Argumenten mot statligt ägande är väl kända. Men de är inte utformade för nödlägen. I ett sådant läge vore det inte bara möjligt utan nödvändigt att utforma en övervintringsstrategi ledd av svenska staten. Biltillverkning är strategisk för svensk industri. Den leder i långa stycken den tekniska utvecklingen och sätter ribban för all industriproduktion.
I första vändan rör det sig om 140 000 jobb. Är det verkligen vettigt att ge bort svensk bilindustri på botten av den värsta krisen sedan trettiotalet?
Regeringens svar är ja.