Molly dog – ändå sägs det att transbarn får vård för enkelt
14-åriga Molly tejpade för fönstren i huset så att ingen skulle se henne och frågade sin mamma om det gick att åka utomlands för att få hjälp att dö. Hon stod i kö i 15 månader för att få en utredning och vård för den könsdysfori hon led av, men 20 dagar innan det första besöket tog hon sitt liv. Paniken inför den egna kroppen och hur puberteten fick den att kännas allt mindre som hennes egen tog över. Efter ett tidigare självmordsförsök fick hon efter tre månader en tid på BUP, antidepressiva tabletter utskrivna, ett telefonbesök och ett möte med en sjuksköterska. Inga läkarbesök, ingen samtalsbehandling.
Det här borde inte kunna hända något barn som söker vård. Men tragedin och skandalen blir än större när man tar i beaktning att Molly tillhörde den allra mest utsatta gruppen unga. Det finns siffror som visar att mer än hälften av unga transpersoner har haft självmordstankar. De lider också oftare av depression, ångest och oro. Den här gruppen bör därmed vara den som sjukvården är allra snabbast och bäst på att hantera. Och har man följt debatten om transvården de senaste åren är det lätt att få en bild av att det också är så.
När SVT 2019 sände Uppdrag gransknings program ”Tranståget och tonårsflickorna” skapades en bild av att transvård för unga ges för snabbt och lättvindigt, att såväl diagnoser som medicin delas ut på löpande band utan någon som helt evidens eller uppföljning. Viktiga frågor om forskning, vikten av struktur och utvärdering (sådant som transrörelsen själva länge efterfrågat och drivit på för) kokade ner till en sak: unga, framförallt de som fötts som flickor, söker vård för könsdysfori i lavinartad takt och ingen vågar säga stopp av rädsla för att utmålas som transfober.
Men den dominerande berättelsen om transvården för unga borde frontas av 14-åriga Molly. Det allra vanligaste är att det går för långsamt – inte för snabbt. Kötiderna på könsidentitetsmottagningarna är ofta 2–3 år, därefter väntar även en lång utredning. Specialisterna är få, vårdgivarna ännu färre.
Sedan Socialstyrelsen 2020 fattade beslutet att transvården ska bli nationell högspecialiserad vård, vilket innebär att vårdgivare behöver tillstånd från Socialstyrelsen för att bedriva vården, har bara tre regioner fått ett sådant tillstånd. Dessa har i sin tur samarbetsavtal med ytterligare varsin region, alltså kommer vård att ges i sex olika städer. Den här förändringen siktar på att göra transvården mer jämlik, enklare att följa upp och samordna. Men den riskerar också att göra tillgången till vård svårare, både geografiskt och tidsmässigt.
Molly dog i vårdkön. Det är svårt att spekulera i hur Molly hade mått i dag, om ett år eller tre om hon hade fått snabb hjälp. Mollys mamma Anneli berättar: ”Hon ville inte bli äldre. Hon ville inte utvecklas till kille. Det var det som allt kretsade kring.” Hade vården kunnat hjälpa Molly med det, nu när stopphormoner för att tillfälligt pausa puberteten har blivit svårare att få? När fler behöver vård? När kraven på evidens och forskning blir hårdare men underlagen saknas, och när etiken sätter stopp för efterfrågade studier?
Molly förtjänade i alla fall att bli sedd och hörd, tröstad och omhändertagen. Hon förtjänade att ta del av de insatser som finns, och att få leva. Men inte ens det fick hon.