Håller tummarna för en tatuerad fritidspedagog
Ett bankkontor, Karlaplan vid stängningstid.
Det känns lite som en illa rollsatt kortfilm från utbildningsradion: allt är så oerhört tydligt.
Ligisten som sitter bredvid mig på höger sida: tatueringar upp över halsen, solglasögon, amfetamintics. Och till vänster, den gamla Östermalmstanten med läppstift på tänderna och tiden bakom sig.
Hon har kommit för att hämta ut pensionen i kontanter. Det kan varenda människa höra när hon väl haltat fram till kassan.
En ung bankman med innebandyfrisyr och mycket lila skjorta upprepar nämligen allt hon säger. Exempelvis att hon snart ska hämta en mandeltårta på ett bageri alldeles i närheten. Han säger: Så du ska äta mandeltårta?
Den ljudlösa luftkonditioneringen, hettan utanför.
Tystnaden i rummet.
Ligisten på höger sida tittar åt ett annat håll medan innebandyfrisyren ljudligt räknar upp hennes tusenlappar. Han har numret efter henne, sextiotvå, jag ser det på lappen som han gnuggar mellan pekfinger och tumme. Det är snart hans tur. Ändå reser han sig plötsligt och går.
Det slår mig: ligisten har följt efter tanten in, ser henne göra ett stort uttag, väntar utanför...
Och nu? Jag måste följa efter. Varna tanten? Ringa polisen?
Jag skulle gärna säga att det sedan går blixtsnabbt, men det gör det inte, tanten haltar ut
genom skjutdörrarna, nästan komiskt långsamt. Hon ler mot mig. Jag ler tillbaka.
Och återigen: den nästan absurda tydligheten i situationen. Det moraliska dilemmat i slow motion.
Ingripa eller inte?
Striden inom mig. Tänk om hon rånas? Tänk om han bara är en fritidspedagog med ett osunt intresse för fängelsetatueringar?
Här skulle utbildningsradions film – perfekt som diskussionsunderlag för högstadieelever – antagligen låta publiken diskutera vad Ronnie borde göra.
Och sedan skulle Ronnie göra det rätta.
Nu gör jag i stället ingenting. Detta är den bistra verkligheten och i den finns ingen barmhärtighet, bara luftkonditionering och moralisk undfallenhet. Den gamla tanten haltar ut genom
dörren, kanske rakt in i den organiserade brottslighetens käftar, kanske till en lycklig ålderdom.
Mitt nummer ropas upp.
Och jag bestämmer mig: han är en barnkär fritidspedagog med fäbless för tatueringskonst, hon är en älskad mormor som senare i dag kommer äta mandeltårta med barnbarnen.
Och jag är inte moraliskt korrupt, jag är fördomsfri.
Vi säger så.