Frukten av Twitter är – rena rama tramset
Jag var en liten pojke när jag åt min första kiwi. Jag åt den med skal och allt. Jag uppfattade väl kiwin som något åt äppelhållet och snaskade i mig hela frukten utan att fundera.
Jag minns att jag gillade det. Strävheten i skalet, som sandpapper. Det raspade så fint i gommen, som när man på lördagsmorgnarna smög till kylskåpet och nallade av den halvfulla sodavattenflaskan som pappa använt till sin whisky kvällen innan. Raspet i gommen!
Jag fortsatte att äta kiwi med skalet på under någon tid, men en dag kom mamma på mig. Hon plockade kiwin ur handen på mig och frågade vad jag höll på med egentligen. Jag skämdes instinktivt. Mamma förklarade att kiwin måste skalas innan man äter den. Jaha, okej, så var det inte mer med det – efter den dagen skalade jag kiwin.
Jag har aldrig funderat en sekund över detta senare i livet, men kom att tänka på händelsen i veckan när Twitter översköljdes av människor som plötsligt pratade om kiwi. Det var inte klokt! Hundratals, tusentals människor delade med sig av sina erfarenheter kring att äta kiwi med skalet på. Jag tog del av berättelser om hur människor smög i väg med sin kiwi bakom någon dörr och snaskade i sig frukten med skal, i rädsla för att bli upptäckt.
Jag läste inlägg efter inlägg. Jag satt i timmar. I twitter hade de här människorna fått ett forum där de öppet kunde berätta om sin ångest och skam. De förstod att de inte var ensamma, en hel generation av skalätare trädde fram och de ropade: ”Jag gillar min kiwi med skal och jag skäms inte för det!”
Det stod snart klart att skribenterna bakom en övervägande del av denna ENORMA MÄNGD inlägg var ironiska och resten var gravallvarliga. Jag bekymrades över båda grupper. Jag började söka efter referenser. Nyhetssajten Ajour.se och dess skribent Damon Rasti beskrev kiwi-inläggen som ”viktig läsning” och konstaterade att han fick ”gåshud” när han tog del av det.
Viktig läsning?
Gåshud?
Det handlar om en frukt. Det är ju ingenting annat än trams.
Jag är i regel förtjust i Twitter och bloggar och det sker viktiga saker där, men denna ickehändelse är också ganska typisk för den hype som heter Twitter. Och den sammanfattar på så många sätt de människor som nyttjar de sociala medierna: de hade absolut ingenting att säga – och de sa det.