”Hon ville gå”
Hon ville gå.
Varannan av de 153 kvinnor som blev mördade under 2000-talet ville gå.
Lämna mannen som hotade och tog stryptag. Som kontrollerade med sin svartsjuka och sitt raseri.
Och säkert har de här kvinnorna prövat allt innan de tog det där ödesdigra steget.
Förlåtit allt.
Trott på allt.
Och testat allt.
De är sina egna livförsäkringar, förklarar Ingetora Gumbel, pressekreterare på ROKS, Riksorganisationen för Sveriges kvinnojourer.
Och det betyder att kvinnorna har utvecklat olika strategier för att överleva. Strategier som alla har gått ut på att undvika våldet.
Och istället för att lägga benen på ryggen och springa allt vad tygen håller, så har kvinnorna börjat att tolka, lugna och planera för att ingenting ska hända.
För att inte våldet ska slå till som en naturkraft som ödelägger allt. Kärlek, barn, möbler, hus.
Varför kan man undra?
Varför vill kvinnorna inte ta in vem de lever med? Varför vill de inte förstå att våldet har konsekvenser. Att det har konsekvenser både för dom själva och deras barn.
De vill inte vara ett brottsoffer, svarar Ingetora Gumbel. Och de vill inte se, att de lever med en man som misshandlar.
Istället vill de se mannen som de känner. Som de föredrar att känna honom. Som Micke, Staffan, Joakim. Som mannen som de somnar och vaknar med. Som mannen de litar på och vill leva med.
Och därför försöker de i det längsta, att uppfatta våldet som något slags relationsproblem. Som något som de fortfarande kan reda ut och få någon sorts ordning på.
Och så börjar anpassningen.
Att vara så där listig och förutseende.
Att förekomma.
Och att tvingas välja mellan pest och kolera. Där ingenting kan bli rätt.
Bättre att han alltid kan nå mig på mobilen än att han ska ut på bygden och leta.
Bättre att jag skippar tjejträffen än att han ska bli förbannad och förstöra helgen för ungarna.
Bättre att jag hoppar konferensen än att han ska slå sönder möblerna och hålla mig vaken hela natten.
Och så till sist:
Bättre att jag stannar kvar än att jag ska tappa kontrollen helt och hållet.
Tyvärr.
Den här strategin kommer aldrig att leda till någon koll. Eller till någon rätsida på våldet.
Och det beror på att kvinnorna inte har makten.
De har inte makten över våldet.
Det är männen som har.
Så kvinnornas överlevnadsstrategi håller inte.
Den håller inte, därför att den bygger på ett önsketänkande.
En dröm.
Den bygger på drömmen om ett ”vi”.
Men en dag så bestämmer sig ändå de flesta av de här kvinnorna för att gå. Att lämna mannen som har begränsat deras liv. Mannen som har ansett, att han har haft rätten att begränsa deras liv.
Och då tar kvinnorna en risk.
Att lämna en aggressiv och kontrollerande man kan utlösa en reaktion.
En kris.
Aftonbladets unika kartläggning av det dödliga våldet mot kvinnor har visat att både kvinnor och män har sökt hjälp:
26 kvinnor polisanmälde, gick till socialen eller kvinnojourer.
14 män tog kontakt med psykiatrin, sjukvården eller socialtjänsten.
Men det hjälpte inte.
17 kvinnor blev mördade av sina män.
17 kvinnor har blivit mördade varje år under hela 2000-talet.
Vad betyder det?
Vad säger det?
”Det säger att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem", svarar Ingetora Gumbel, "och att kvinnors liv fortfarande är i fara.”
"Men det säger också", fortsätter Gumbel, "att insatserna som vi hittills har gjort inte räcker."