Verkligheten tvingar dem att erkänna: Vi hade fel
Alan Greenspan, en gång utnämnd till världsekonomins mäktigaste man, utsattes häromdagen för mördande kritik i den amerikanska kongressen. Greenspan var inkallad för att svara på frågor om finanskrisen. Det fanns skäl att vara självkritisk. Greenspans livslånga tro på den oreglerade marknaden höll på att smulas sönder inför hans ögon.
–?Jag har hittat en brist, sa han, jag vet inte hur djup eller långlivad den är.
På frågan om varför det finansiella systemet klarade sig så dåligt, svarade han:
–?Jag är ytterst störd över detta förhållande. Jag gjorde ett misstag när jag antog att olika organisationers egenintresse, i synnerhet bankernas, skulle göra dem själva bäst skickade att skydda sina egna aktieägare och sitt kapital.
–?Med andra ord, fortsatte en av politikerna som ledde utfrågningen, ni har nu insett att er världsbild, er ideologi, inte var korrekt, den fungerade inte?
–?Absolut, exakt, svarade Greenspan. Ni förstår, det är precis av det skälet jag är så chockad.
Det är förstås ironiskt att Alan Greenspan under sina många år som ordförande för den amerikanska centralbanken satt och detaljstyrde detta mäktiga marknadsmaskineri med en virtuos känsliga händer.
Systemet var perfekt, närmast ofelbart, enligt Greenspan – men utan honom själv vid spakarna fungerade det inte. Fast det kunde Greenspan förstås inte erkänna.
Många bergfasta övertygelser om hur moderna ekonomier skall, respektive absolut inte får, skötas går nu i graven.
Författaren Tom Wolfe kallade i sin bok ”Fåfängans fyrverkerier” huvudpersonen, en penninghandlare vid en av de stora amerikanska bankerna, för ”universums härskare”.
En av Bill Clintons närmaste rådgivare utbrast en gång att han skulle vilja återfödas som den internationella valutamarknaden för då kunde han be alla att dra åt helvete.
Finansindustrins makalösa tillväxt är det enskilt viktigaste inslaget under de senaste tjugofem åren. Den globala finansmarknaden har regerat närmast oinskränkt: regeringar har störtats, nationella ekonomier har kraschat, landsändar har avfolkats, den ena finansbubblan efter den andra har blåsts upp och spruckit, tillväxten har pendlat mellan rekord och depression, delar av tredje världen har snabbindustrialiserats, andra har lagts för fäfot, inkomstfördelningen i de rika länderna har gått tillbaka till den mest ojämlika sedan slutet av artonhundratalet. Riskvilliga alfahannar och -honor har på kort tid kunnat bygga upp väldiga förmögenheter.
Men nu är festen över. Systemet går i graven – i vart fall sådant vi känner det.
Den nya svenska modellen med en enväldig riksbank som bara behöver bekymra sig om inflationen kombinerat med överskottsmål för budgeten är ett system som skapades för att göra 70- och 80-talen rätt i efterhand. I dagens krismiljö passar det illa.
Riksbanken har redan i praktiken övergivit sin stelbenta inflationskamp och tvingas nu koncentrera sig på att förhindra att Sverige glider vidare ner i finansmoraset.
De politiker som tror att de kan överleva genom att hålla fast vid sina små hemmabakade normer, kommer att förödmjukas av verkligheten.
Varje regering som vägrar att reglera finansinstitutens önskan att göra övervinster, kommer förr eller senare att tvingas socialisera deras förluster.
I USA har Bush-regeringens ovilja att rekapitalisera bankerna, eller om man så vill att (delvis) socialisera dem, lett till att krisen dag för dag sprider sig vidare från finanskvarteren till den reala ekonomin.
Det är exakt samma misstag som den svenska regeringen gjorde i början av 90-talet. En ideologisk spärr mot att göra det rätta.
Nu behövs det praktiska män och kvinnor som är beredda att agera kallt men beslutsamt. Lyckligtvis kommer USA med litet tur att ha just en sådan ledare efter den 4 november.