Än kan vi inte prata om fallet Thomas Quick
Det är för närvarande omöjligt att diskutera Thomas Quick: Fallet är så känslomässigt infekterat, positionerna så låsta, kombattanterna så oförsonliga.
Det framgick med lika önskvärd som dyster tydlighet då Publicistklubben i går kväll anordnade debatt om journalistikens tendens att vända kappan efter vinden.
Det räckte med snabb okulär besiktning av panelen för att begripa att Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski skulle få en nära nog hopplös uppgift på Café Panorama i Kulturhuset i Stockholm i går kväll.
Eller vad sägs om Jan Guillou, som vevat om Quick i åratal, Gubb Jan Stigson, reportern på Dala-Demokraten som envist håller fast vid att bevisningen är övertygande, Mattias Göransson, journalisten som skrivit hotfullt brev till denne Stigsons chefer och tillfälligt fått honom tystad, Dan Larsson, som redan på 1990-talet ifrågasatte morddomarna samt Claes Borgström, försvarsadvokat under rättegångarna.
Och längst ut på kanten panelens enda kvinna, Kerstin Weigl. Hon är journalist på Aftonbladet och har under alla år skrivit sammanlagt två artiklar om Quick, vilket inte hindrat henne från att klädsamt göra avbön och förkunna att hennes insats i sammanhanget var genant.
Det gick som det gick. Innan någon hann säga flaskhals hade Göransson gett sig på Stigson som fräste åt Guillou som läxade upp Borgström som skällde på alla som inte höll med honom.
Alfahannarna gjorde sitt yttersta för att ta heder och ära av varandra, Guillou kallade Borgströms advokatinsatser ”för de sämsta i modern svensk historia”, Stigson tystades då han försökte läsa högt ur en bok och började i stället yra om Youtube, varefter den tilltufsade Borgström vaknade till liv och kallade Guillou frånstötande.
Lokalen var fullsatt, murvlar från förr och nu åt och drack, det fnissades och viskades.
Halvvägs in i den timslånga debatten fick Weigl mot all förmodan ordet och påpekade att ”det är väldigt känslosamt, det här”, vilket med marginal var kvällens mest försiktiga uttalande.
Sedan bråkade männen vidare om allt mellan himmel och jord och precis då syret var på väg att ta slut och debattledaren såg ut att vilja gå hem dök justitieråd Göran Lambertz upp som gubben ur lådan och hävdade att det som framställts som en rättslig skandal egentligen är en journalistisk sådan.
Blev vi klokare av debatten? Både ja och nej.
Att utifrån Quick diskutera mediers benägenhet att rusa åt samma håll borde egentligen vara en tacksam uppgift: Fallet är ett osedvanligt tydligt exempel på detta djupt olustiga fenomen.
Det visade sig emellertid inte vara möjligt att göra det.
Men vi lärde oss eventuellt någonting annat. Nämligen att vi ännu inte är kapabla att prata om seriemördaren som tycks vara på väg att upphöra att vara seriemördare.