Till dig som funderar på att ta livet av dig
Den här kolumnen riktar sig till dig som funderar på att ta livet av dig.
Du är inte ensam. Många tänker den tanken varje dag. Håller den framför sig som en tröst, en utväg. Varje år begår cirka 1 400 människor självmord i Sverige. En stum siffra som inte säger ett dugg om den tomhet, den ilska, de självförebråelser och det gigantiska svarta hål av sorg och saknad som de anhöriga känner.
När jag var 17 år tog en 21-årig flicka livet av sig. En mjuk, omtänksam, tystlåten flicka, högt älskad och med hela livet framför sig. Hon försvann. För hennes familj förändrade det allt. Allt. Och det förändrade mig i grunden. Synen på livet. Synen på mig själv. Vad jag kunde ha gjort, och inte gjorde. Vad jag gjorde, som inte var närapå nog. Det fanns ett Före och ett Efter att hon försvann.
Och ingen kan se in i det mörker du släpar på, det som får dig att vilja dö. Kanske märks det på dig, varje dag. Kanske är din smärta lika upplyst som ett skyltfönster. Kanske söker du hjälp, eller förnekar att det gör ont. Kanske är du utåt sett lyckad och beundrad av andra. Men inombords skaver det så att du knappt kan gå rak. Ingen kan förneka att det är svårt.
Men jag ber dig ändå att låta bli. Om så inte för dina närmaste, så för ett enda skäl: du vet inte vad som kommer sen.
Du har ingen aning om vad som kan ha ändrats i ditt liv. Om ett år. Om tre. Om tio.
Jag tänker på en man i 30-årsåldern. Han var jagad av media, bespottad av människor som varit hans vänner och kollegor, fråntagen sin titel och sitt levebröd.
Döden kändes som enda utvägen. Så han satt i sin jaktstuga, tog fram ett gevär, laddade och satte det i munnen. En kula från evigt mörker, och befrielse från allt det som plågade honom. Men något fick honom att ändra sig, att kasta geväret ifrån sig.
Och när jag i somras satt mitt emot honom på en restaurang var jag så glad för det beslut han tog, kloka, roliga, begåvade Leif GW Persson.
Du vet aldrig vad som väntar runt hörnet.