Tack och hej från Reinfeldt
I dag, nästan på dagen elva år efter han blev partiledare, tar Fredrik Reinfeldt farväl av svensk inrikespolitik.
Karriären har varit framgångsrik.
Men den slutar som det nästan alltid gör. I moll.
I dag klockan nio står Fredrik Reinfeldt i riksdagens talarstol för sista gången. Efter åtta år som statsminister, nära elva år som moderatledare och 23 år som riksdagsledamot är hans inrikespolitiska karriär slut.
Avskedet är i hans vanliga stil – förberett. Reinfeldt håller sitt anförande, där han ska se tillbaka på nära ett kvarts sekel i toppolitiken, men deltar inte i debatten.
Fredrik Reinfeldt är den hittills mest framgångsrike ledaren för sitt parti. Valresultatet 2010 var partiets bästa sedan Sverige blev en demokrati. Han är den förste borgerliga statsministern som suttit i åtta år i rad sedan dess.
Att han dessutom hållit ihop fyrpartikoalitionen är en extra fjäder i hatten. Särskilt under de fyra år Alliansen har regerat i minoritet.
Men den långa karriären slutar, som de ofta brukar göra, i moll. Visserligen var valresultatet partiets fjärde bästa. Men regeringsmakten gick förlorad, 23 riksdagsmandat gick upp i rök och många statsbidragsmiljoner med den. Slakt väntar på partihögkvarteret.
Efter valet hamnade Moderaterna i chocktillstånd. Inte bara över valresultatet utan också över att Fredrik Reinfeldt redan på valnatten gav beskedet att han slutar som partiordförande.
Han har varit en kung i sitt parti med närmast nordkoreanska förtroendesiffror bland de egna sympatisörerna. I mätning efter mätning har omkring 90 procent av dem hävdat att de har stort eller mycket stort förtroende för Fredrik Reinfeldt.
Vilka spår kommer Reinfeldt att sätta i den svenska politiska historien? Det kan man givetvis inte veta eftersom historien skrivs i efterhand och den tiden inleds först i morgon.
Men jag skulle tro att att av dem blir att det går att förändra bilden av ett parti. Även om Moderaterna fått utstå mycket spe för sitt tilltag att kalla sig Sveriges arbetarparti (ett parti för arbete) framstod ”Nya moderaterna” som något annat än de gamla. Inte lika intresserade av försvaret, inte lika fokuserade på skatter, mer moderna.
Ett annat avtryck är bildandet av Alliansen. Om Alliansens mamma var Maud Olofsson (C) har Fredrik Reinfeldt varit dess pappa. Den har, hittills, varit en framgångssaga. Inte bara för att partierna, såvitt man känner till, hållit sams. Utan också för att de gått till val på färdigförhandlade regeringsprogram vars löften på det stora hela har infriats.
En tredje är Reinfeldts konsekventa avståndstagande från Sverigedemokraterna. Aldrig blir han så mörk i ögonen och så skoningslös i tonen som när han talar om dem - eller framför allt om deras åsikter. Reinfeldt har hyllat Mona Sahlin (S) för hennes konsekvens i invandrings- och öppenhetsfrågor. Man skulle kunna säga detsamma om hans.
Fredrik Reinfeldt fick en skräckstart som statsminister. Och då menar jag inte att han aldrig varit inne i regeringskansliet Rosenbad förrän han blev regeringschef. Utan att två ministrar lämnade regeringen inom tio dagar efter den tillträtt sedan det avslöjats att den ena haft svart barnflicka och den andra inte betalt tv-licensen.
Förtroendet för regeringen störtdök och under 44 av den första mandatperiodens 48 månader låg Alliansen under de rödgröna i opinionsmätningarna. Först månaderna före valet 2010 gick Alliansen förbi.
Förklaringen kan vara det som Fredrik Reinfeldt kallat hans svåraste tid som statsminister, finanskrisen som fick ett akut förlopp sedan Lehman Brothers kraschade hösten 2008. På några få dagar djupfrystes den globala ekonomin och verkningarna lever vid fortfarande med. Svensk ekonomi väntas inte ha hämtat sig helt förrän 2018.
Men radarparet Anders Borg och Reinfeldt hanterade krisen på ett sätt som väckte respekt även utanför de egna leden. Och Sverige har, i jämförelse med många andra länder, klarat sig relativt väl.
Som alla andra har Fredrik Reinfeldt också begått misstag. Exempelvis att inte kolla sina första statsråd i sömmarna innan han utsåg dem. På den punkten blev det snabbt ändring.
Ett annat var att inleda med kraftiga nedskärningar i a-kassa och sjukförsäkringen. Det gav intrycket av att regeringen var känslokall och gav sig på de svagaste. Från de mest utmanande ståndpunkterna tvingades regeringen så småningom att backa.
”Förändra er eller dö” sade Reinfeldt till sina partikamrater på en stämma. Men förändringsviljan i Alliansen kom av sig under den andra mandatperioden. Det är sannolikt en viktig förklaring till valförlusen.
Ett tredje misslyckande, som säkert sved, var att det inte blev ett globalt klimatavtal i Köpenhamn 2009. Då var Reinfeldt ordförande i EU och förberedde mötet med resor över hela världen, bland annat storsmutsaren Kina. Men det blev inget avtal.
I dag börjar Fredrik Reinfeldts nya liv. En strateg tar farväl.