Att släppa imamerna var priset vi betalade för anständighet
Onyttigt högt blodtryck tycks ha drabbat ledande politiker sedan imamerna släpptes.
Inget annat var att vänta.
Tidsandan är nämligen sådan att topplock flyger närhelst besvärliga lagar och omoderna begrepp som rättssäkerhet ställer till med problem för partiledare och ministrar som guppar omkring som pingisbollar bland vågorna i opinionsstormarnas hav.
I en mer rimlig tid hade turerna kring de sex utvisade imamerna möjligen skapat en debatt om att människor hålls förvarade utan att vara misstänkta för brott och att de tvingas försvara sig i processer där beviskraven är lågt satta och varken de själva eller domstolarna som fattar beslut har helt klart för sig vilka indicierna är.
När allt kommer omkring hade det inte varit tal om inlåsning om dessa extremister i stället varit pursvenska nazister som predikade sin revolutionära lära.
Men det är som det är med verkligheten och vad jag än tycker om hur den ser ut är det den vi har att förhålla oss till.
Så låt mig i stället få påpeka att det inte ligger någon unik svensk slapphet bakom beslutet att inte verkställa utvisningsbeslutet av de sex männen och i stället försätta dem på fri fot.
Andra europeiska länder har hamnat i liknande situationer och haft debatter som påminner om den svenska. Fråga Norge, som har försökt utvisa en ökänd islamist i tio år utan att lyckas.
Att imamerna inte slängs ut ur landet beror på Sverige dessbättre respekterar grundläggande moraliska principer som dessutom är väl förankrade i svensk och internationell rätt.
Vi skickar helt enkelt inte människor till länder som de riskerar att avrättas eller torteras i. Irak, Syrien och Egypten, de aktuella länderna i sammanhanget, är, milt utryckt, inte pålitliga.
Detta är inte bara moraliskt självklart. Detta är även fastslaget i utlänningslagen och i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Här finns dock en ventil. Om det går att få garantier för att den utvisade inte kommer att torteras eller på annat sätt behandlas omänskligt kan utvisningen verkställas.
Inrikesminister Mikael Damberg säger att regeringen arbetar för att få sådana garantier. Lycka till med den saken.
Det räcker nämligen inte med garantier. Sverige måste även ha en möjlighet att se till att garantin efterlevs. Vilket med tanke på tillståndet i det aktuella länderna torde bli svårt.
Historien om Egyptenavisningarna, en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia, är ett dystert exempel på hur det kan sluta.
2001 utvisade Sverige två män till Egypten efter att ha fått diplomatiska garantier. De fängslades raskt efter ankomst och torterades. Några år senare fälldes Sverige av FN:s tortyrkommitté.
Men kan då inte Sverige bara fortsätta hålla männen förvarade? Nej, det går inte. Även här ställer internationella konventioner till besvär. Det är inte tillåtet att beröva personer som inte har dömts för brott friheten på obegränsad tid bara för att de kan utgöra ett hot.
De politiker som kräver att Sverige ska strunta i denna bestämmelse, framförallt sverigedemokrater, förespråkar i praktiken ett svenskt Guantánamo.
Sverige har i dag en ettårig gräns för förvaring av det här slaget, Det går givetvis att ändra lagen och tillåta en längre maxfrist, något som moderatledaren Ulf Kristersson har krävt.
Kristersson har givetvis passat på att ge regeringen skulden för den uppkomna situationen. Att den borgerliga regering han själv suttit i inte gjorde någonting åt paragraferna nämner han dock inte.
Även Kd-ledaren Ebba Busch Thor har blandat sig i diskussionen och hävdar att regeringen borde ha sett till att männen hållits inlåsta ett år. Men det tillåter inte lagen.
Den som följer debatten kan få för sig att imamerna har släppts vind för våg. Så är det inte. Men hjälp av regelbunden anmälningsplikt och telefonavlyssning går det att hålla hyfsad koll på dem.
En översyn av lagen om särskild utlänningskontroll pågår. Förändringar lär ske. Staten får säkerligen starkare muskler.
Men gör er inga illusioner. Problem riskerar även i framtiden att uppstå när demokrati, rättstat och grundläggande mänskliga rättigheter möter förkunnare av extrema läror.
Ytterst är det en fråga om hur anständigt Sverige vill vara. Europakonventionen vill vi väl ändå inte säga upp?