Ingen nämner de 18 000 hemlösa

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-20

I min hemkommun Gnesta finns bara en ute­liggare. Han heter Micael Carlsson.

Av tätortens 5 200 invånare är det bara Micael som sover på en smutsbrun madrass under en lastkaj.

– Det blåser kallt som fan härnere.

Micael kisar när han pratar. Han är helt blind på höger öga. Tänder saknas i överkäken.

Jag har sett honom förut, vid återvinningscentralen. Han letar pantburkar där. En bra dag kan det ge femtio kronor. Pengar som går till sprit.

Eftersom Micael saknar bostad är han inte skriven på någon adress, och eftersom han inte är skriven i kommunen får han inget socialbidrag.

Länge bodde han tillsammans med sin sjuka pappa.

I februari dog pappan och Micael förlorade lägenheten. Sedan dess har han supit varje dag.

45 år gammal förlorade han allt.

Men innan dess, förstås, ett helt liv på det svenska välfärdssamhällets skugg­sida: supande föräldrar, fosterhem och uppfostringsanstalter, ströjobb. Spriten fanns överallt.

Utanför lastkajen passerar människor med röstsedlar och nytvättat hår. På väg att rösta i den gamla biografen längre ner på gatan. Ovetande?

Antagligen inte. En uteliggare märks ganska väl i en småstad. Micael pratar om skammen.

– Jag känner ju hur folk tittar på mig.

Hemlöshet är inte längre enbart en storstadsfråga, nästan alla svenska kommuner delar problemet.

I Gnesta handlar det om en enda person. Ändå väljer kommunpolitikerna att blunda. Trots att de passerar Micaels lastkaj varje gång de går till Strandrestaurangen för att äta lunch.

Micael får ingen hjälp med bostad eller pengar. En gång i veckan får han däremot matkuponger för 373 kronor från socialen. Då köper han filmjölk och ravioli.

Så långt sträcker sig välviljan här i Gnesta.

Valdebatterna handlar inte heller om människor som Micael. Inte ens från vänsterhåll nämns Sveriges 18 000 hemlösa. Människor utanför systemet är ingen lönsam valgrupp: de röstar inte.

Micael drömmer om en egen lägenhet, och att bli nykter. Men det är just drömmar. Tills vidare sover Micael här, på en smutsbrun madrass i gruset under lastkajen. Han berättar om en igelkott som brukar komma hit på nätterna, numera döpt till Sverker. Nästan som ett husdjur.

Jag frågar om han tänker rösta. Micael skakar på huvudet. Han har inte fått något röstkort.

– Till vilken adress skulle dom ha skickat det?