All ironi hade försvunnit på den hippa restaurangen
Publicerad 2011-03-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Minns ni för några år sedan, när allt var ironiskt? Blinkningar och kaninöron kring varje ord.
Klart ni minns. Schyffert gjorde ju till och med en show om att minnas det. Den gick direkt i SVT och mer Hyland-obligatoriskt kan det inte bli.
Man kunde få intrycket att den där showen var en uppgörelse med ironin: ajöss och vidare. Det var den förstås inte alls. Några månader efter showen stod Killinggänget på Dramatens scen och var ironiska på den ironiskt benämnda Herrön. Möjligen var det en ironi av Dramaten att ge grabbarna stora scenen. Och nu står Schyffert på Berns scen i ironiskt vitt och med ironiskt bara fötter under den ironiska titeln ”Ljust & fräscht”.
Det är inget att säga om det. Att be ironiker sluta att vara ironiska vore lika korkat som att be Gösta Ekman att sluta snubbla. Om det funkar, låt det vara. Mitt enda aber är att jag har hört tuppen gala.
Jag var på restaurang häromsistens. En av västvärldens hippaste, enligt dem som anser sig veta. Vi blev välkomnade av en fåntratt. Jag vet faktiskt inte hur jag annars ska beskriva hovmästaren. Han såg ut som en docka
i Fragglarna. Som en montessoriskolad skeppspojke som rymt från krokhänta fantasipirater på ett födelsedagskalas.
Vi blev placerade på stolar som var bänkar. Om detta inte hade utspelat sig på en annan kontinent, skulle jag ha gissat att bänkarna hade köpts in när väntrummet på tågstationen i Bollnäs snofsades till och det gamla åkte ut. Vid bordet bredvid satt sex affärsmän, att döma av kostymerna. De drack en fördrink. Och jag menar precis det: EN fördrink. Det stod en jättelik skål mitt på bordet. Till skålen hörde sex sugrör.
Till efterrätt serverades vi kollektiv chokladpudding i en bytta med två skedar och en slickepott.
Det här stället är ett hotell också. Rummen ser ut som om de hörde till Scandic i Borlänge.
Poängen är att kvällen gick utan minsta blinkning. Ingen antydan till kaninöron. Detta var inte utstuderad ironi. Affärsmännen sög allvarligt på sina sugrör. Fåntratten förvånades över att vi inte offentligt åt chokladpudding med slickepott. De menade allvar.
Ni minns säkert också vad mammor brukade säga, när man gjorde grimaser: ”Om tuppen gal och vinden vänder kan du bli så där på riktigt”.
Kuckeliku för ironiker.