Att spruta äkta bubbel är ett hån
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den här Sonja Aldén sjunger ju fint och så, men mycket pekar på att hon är dum i huvudet. Främsta beviset är hur hon förhåller sig till champagne. Enligt söndagens tidning firade hon nämligen sin framgång i Melodifestivalen inte genom att dricka champagne – utan genom att spruta den omkring sig och över det församlade pressuppbådet.
I min värld är champagne bland det finaste människan åstadkommit. Utan att förringa varken penicillin, blixtlås eller elgitarrer vill jag hävda att champagne står i en klass för sig. Äkta champagne är gott, dyrt och omöjligt att kopiera. Det är naturligtvis därför den har sådan status som framgångsmarkör och festdryck.
Och så står den lilla dumma människan och sprutar bort den.
I somras var det en tjänsteman i Båstad som tog initiativ för att helt sonika förbjuda champagnesprutning inom kommunens gränser. Jag kan se honom framför mig: en beige liten farbror i dressmandräkt, en pärmbärare i det allmännas tjänst. Medan han knuffar datormus festar huvudstadens värsta brats genom att spruta champagne över hans lilla stad.
Klart han blev sur och grep efter den lokala ordningsstadgan. En sån man. En sån hjälte.
Fenomenet med mindre vetande ungdomar som sprutar champagne kallas stekning och emanerar givetvis från Stureplans innekrogar. Där är det ett sätt att leva. Kungabarnen gör det. Alla finansbarnen gör det. Det är därför dom alltid ser vattenkammade ut.
Man kan spruta Pommac, sekt, cider och annat bubbel. Men att spruta champagne är ett hån. I första hand givetvis mot människor som aldrig någonsin kommer att få smaka, men inte minst mot de hårt arbetande proffs som med stor yrkesskicklighet ägnar sig åt att producera champagne. Respektlös hantering av champagne är den värsta yttringen av provocerande personligt överflöd.
I formel 1-cirkusen har dumheterna pågått sedan urminnes tider även om Moët & Chandon numera slutat sponsra en sport där deras varumärke blir exponerat av ett pucko som står högst upp på prispallen och svinar bort skumpa för tiotusentals kronor. Samma trams inom cyklingen, och snart nog i både folkrace och innebandy. Om högkonjunkturen håller i sig blir stekning var mans lördagsnöje, med schlagerdrottningar i spetsen.
Men än så länge kan vem som helst inte köpa champagne. Det kan tyckas orättvist. Det mest orättvisa är ändå att dom som minst förstår att uppskatta champagne har mest råd att köpa den.