Danskarna vet hur man frossar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Säga vad man vill om danskarna men frossa kan de. Det sitter liksom i generna, och är inte minst tydligt nu när julen står för dörren.
Vi dimper ner på Ströget runt lunch på lördagen och jag inser att detta måste vara den nordiska högkonjunkturens absoluta epicentrum.
De glittrande kvarteren mellan varuhuset Magasin du nord och Illums Bolighus är som en tryckkokare av offensiv shopping. Svenskar, norrmän och danskar i en uppsluppen ringdans tills kreditkorten smälter likt stearin. Jazzband spelar Jinglebells med glasartad blick. På sina ställen är det nästan otäckt trångt. Utan gammeldanskens lugnande inverkan skulle förmodligen panik utbryta.
Det gamle apotek hävdar att man är Köpenhamns äldsta restaurang, med verksamhet sedan 1720. Menyn är inte mycket yngre.
Det är julemad utan krusiduller i rakt nedstigande led från vikingatiden, serverad av servitriser i urringade tomtedräkter som svenska restaurangfacket garanterat anmält till närmaste ombudsman.
Vi hugger in, och efter några öl och nubbar kan jag inte låta bli att beundra det livsbejakande dödsförakt som tycks vara ett nationellt särdrag.
Lagomkulturen fick liksom inget fotfäste i Danmark. Här bygger man kedjor av bøfhus, brygger galet starkt öl och njuter wienerbröd till frukost. Här regerar smörrebröd med lun leverpostej, remoulade och friterad rödspätta.
Det är som en motståndsrörelse, bred och uppkäftig som själve Kim Larsens galna grin. Ett flottigt långfinger åt omvärldens mesiga måttlighet.
Vi svenskar är duktiga på att ta till oss medicinska rön, reagerar samfällt på larmrapporter och anpassar oss lydigt efter nya kostdirektiv. Danskarna gör tvärtom.
De äter som hästar, dricker som alikor och röker statistiskt dubbelt så mycket som oss svenskar. Sen höjer de glaset och skriker: Glaedelig jul for helvete, mand!
De tre herrarna vid bordet intill har på skrämmande kort tid fått i sig en helflaska julakvavit och är snart halvvägs igenom den andra. Bordsskicket har spårat ur och den polityr som bor i en proper kostym kan inte längre dölja sanningen: de är drängar som äter gris och dricker som svin. Men humöret är på topp, och som gäster i deras huvudstad tänker vi inte diktera villkoren.
Särskilt inte när en av dem reser sig på ostadiga ben och sjunger en svensk sång till vår ära. Med klar stämma sjunger han: Till Österland vill jag fara, där bor allra kärestan min …
Inte ett öga är torrt. Knappt ett glas heller.