En kass idé att stoppa konst av moraliska skäl
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Först var det muslimer som blev sura (eller kränkta som det numera alltid heter när nån blir sur) över en tavla som ingick i en utställning på Världskulturmuseet i Göteborg. Med en blandning av aggressiva hot och hänvisning till det oifrågasättbara patentargumentet religion lyckades man få tavlan nedplockad.
Och nu är det Dramatiska institutets elever som skojat runt i kalasbyxor på småskolor där barnen fått lyssna på knulljud i hörlurar och blivit videofilmade när de ätit banan och lyssnat på en högläst novell om två småtjejer som ger varandra oralsex.
Ja, den konsten, den konsten. Alltid är det nåt. Om inte annat är det fascinerande hur dessa intellektuella ungdomar får till det. Ska bli spännande att se dem som biroller i den 128:e Beck-filmen om några år.
Mitt emellan dessa inflammerade debatter flyger vi till Paris för att sniffa vårluft och känna den starka magin i konstens huvudstad. Här har allt konstigt hänt: från rosettfönstret i Notre-Dame på 1200-talet via Monets Les Nymphéas till Duchamps flasktorkare eller Christos svepning av Pont Neuf.
Vi hamnar så klart vid Centre Pompidou, det rått dekorerade kulturhuset som var så hatat vid sin invigning. I dag är det en självklarhet, både som turistattraktion och mötesplats för parisarna själva. Saker tar tid, ofta även konst. Men uppe vid Place du Tertre går det undan när de mänskliga fotostatmaskinerna avbildar bohemkvarteren fritt ur minnet och i upp till 25 exemplar varje dag. Hötorgskonst är också konst, om än nästan konstig i sin brist på konstighet.
Mitt eget konstfynd blir en sagolik cd-bok med musik av blueslegenden Charley Patton, vars korta liv illustreras i tecknad serieform av Robert Crumb. Självklart är den gjord i Frankrike. USA är inte så noga med att vårda sina egna mästare.
Tillbaka på hotellet pluggar jag in hörlurarna och får nästan en släng av moralpanik. Den svarta brunsten stiger ylande ur de mer än 75 år gamla inspelningarna. Tidlös konst.
Hemma i bilradion säger Suzanne Osten att konsten har ett ansvar. Det är helt fel. Konsten har lika lite ansvar som grammofonen.
Människor har ansvar. Det gäller såväl dramatiska studenter som kränkta muslimer. Men att stoppa konst med hänvisning till religion och moral har alltid varit en kass idé.