Be aldrig om ursäkt för att du tror på dig själv

Frida Söderlund

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-08-27

Hon tittar på mig och blinkar förvånat.

– Om det känns kul att skolan har börjat? Nej.

Hon klipper med ögonfransarna igen. En, två, tre gånger. Berättar om hånskratten i korridorerna. Om prestationsångest­en. Om stressen att vara bra men inte för bra och att vara sig själv men ändå inte sig själv och att passa in men ändå sticka ut.

– Men jag känner mig i alla fall självsäkrare nu, säger hon.

”I alla fall”.

Jag tittar på henne och ser mig själv. Hur jag grät min första dag i sexan. Hur jag alltid hade ångest över att gå i korridorerna där de äldre eleverna hade skåp. Hur jag alltid ansåg att bäst var det enda som var bra nog. Hur jag aldrig vågade säga att jag faktiskt trodde att jag kunde bli bäst, eller bra nog.

Och jag tänker på hur mycket jag vill säga till henne. Som jag vill att hon ska veta.

Att självförtroende inte är någonting som ges till vissa eller kommer bara sådär. Det växer fram. Byggs starkare.

Att ens värde inte baseras på vad alla andra tycker.

Att det är meningen att saker ska vara svåra. Det betyder inte att man är dum eller aldrig kommer att förstå. Alla inlärningsprocesser är olika.

Att räcka upp handen och svara på en fråga är egentligen vad alla vill göra. Det är inte töntigt. Det är fett ballt.

Att vara snäll är det coolaste som finns.

Känslor är inte permanenta. Heller inte källan till dem.

Hjärtesorg går över. Den första kärleken är inte den sista.

Det är inte meningen att man ska ha allting klart för sig. Att man ska vara fullfjädrad som människa eller elev eller vän eller partner.

Den man är i skolan definierar inte vem man kommer att vara för alltid. Men man får redskapen att kunna bli exakt den man vill.

Det är okej att bränna upp skolfotona. Ens föräldrar blir bara arga i en timme eller två.

Det är inte fel på en själv om ingen förstår. Förstår hur man känner eller vad man menar, eller vem man är. Ibland är det bara så att andra inte är rätt för en själv.

Jag tittar på henne igen. Klipp­er med ögonfransarna och ser mig själv och hör det viktigaste jag hade behövt veta för tio år sedan: att tro på sig själv, det är ingenting att be om ursäkt för.